Konsert
Franska Trion
Parksnäckan
5 augusti 2021
Ett förväntansfullt Parksnäckan tystnar tvärt när Matti Ollikainen sätter sig vid pianot. Efter några stilla toner får han snart sällskap av de han kallar sina kumpaner, Viktor Turegård på kontrabas och bakom trummorna sitter Cristopher Cantillo, klädd i en tröja med bandets bortgångne trummis Thommy Larssons namn tryckt över bröstet.
Franska Trion tar oss i handen och så åker vi. Timmen som följer är en karusell av känslor. Låtarnas intensitet varvas med varandra, från de sköra tonerna i "Dom ensammas planet" till den rivande "Tillbaka i grått". Under "Blod på våra händer" kan några sittande kepshuvuden inte låta bli att headbanga.
Texterna rymmer vardagsrealism om ensamma lägenheter, tomma flaskor och kidnappade hjärtan. Med en Kjell Höglundsk rakhet berättas det om bortglömda hundar och spruckna koppar. Sången sammanflätas med mjuka bastoner och andas genom virvlande trumslag.
Det är något rått, kargt och smärtsamt som vilar längst in, men det är klätt i något färgglatt och snällt. Tillsammans går vi rakt in i smärtan, medan svala augustivindar biter i kinderna.
Trion spelar som i musikalisk trans och jag vaknar inte ur min förtrollning förrän en ambulanssiren viner förbi.
I takt med det visslande introt till "Harry Belafonte" spränger solen fram och påminner om att det är sommar trots allt. Och kanske är det precis det Franska Trion påminner oss om, att där det finns mörker finns det även ljus.