Konsert
Mattias Alkberg
Om känslor och sånt skit
Reginateatern
Pappersstjärnorna glimmar i taket. Högtalarna är prydligt inslagna paket och två granar ramar in scenen.
En långhårig stadig man med ett rejält, vitstrimmigt skägg håller i en mikrofon och talar till och sjunger för en publik som andäktigt tar in den predikan som kompas av pianisten Jonatan Lundberg.
Vad han pratar och sjunger om? Tja, sådant som hör högtiden till. Han pratar och sjunger om omoderna saker som solidaritet och hur djävligt det är att vara fattig. Om att högerextremismen blivit en vardagsvara. Om att vi inte ska vara så ironiska och självmedvetna att inte vågar göra gott för att andra ska uppfatta oss som jägare av godhetspoäng. Om ångest och alkoholism. Men också om den glädje som bor i text och musik och om barnen som faktiskt inte är lika jävla körda som resten av oss.
Mattias Alkberg framstår, åtminstone denna kväll på Reginateatern, som en nästan perfekt syntes av Jultomten och Jesus. Han bjuder till och med på ett julmirakel – för vad annat kan man kalla en sångröst som inte verkar åldras över huvud taget. Nerven i Alkbergs röst är helt intakt och lika akut och trovärdig som när han inledde sin karriär för mer än tre decennier sedan.
Att lyssna till Mattias Alkberg är att påminnas om hur sällan man hör någon som faktiskt tror på det hen säger, och hur uppfriskande det är.
När han dessutom längst ner i säcken som avslutning hittar en gammal Bear Quartet-sång har vi fått allt vi önskade oss.