Allt faller på plats i Alex Schulmans nya bok

"Malma station" är en publikfriande och effektsökande berättelse – och stundtals en storartad roman.

Alex Schulman slog igenom stort 2016 med romanen "Glöm mig" som 2018 följdes av "Bränn alla mina brev". Senast gav han 2020 ut den hyllade romanen "Överlevarna".

Alex Schulman slog igenom stort 2016 med romanen "Glöm mig" som 2018 följdes av "Bränn alla mina brev". Senast gav han 2020 ut den hyllade romanen "Överlevarna".

Foto: Martin Cederblad

Recension2022-09-20 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Alex Schulman

Malma station

Albert Bonniers förlag

Alex Schulman har på senare år rönt stora framgångar som författare. Hans senaste roman "Överlevarna" har hyllats utomlands och filmversionen av "Bränn alla mina brev" visas nu på bio i Sverige. Schulmans nya roman är en trehövdad fläta som utgörs av Oskar och Harriet och deras dotter Yana. Men historien börjar redan i Harriets barndom; i "Malma station" är det i barndomen som allting börjar.

Harriet hör genom väggen hur föräldrarna bestämmer sig för att skiljas och båda vill de ha Harriets syster – men pappan får ge vika och ta Harriet. I olika lager av tid befinner sig huvudpersonerna alla tre på tåget på väg till Malma station. Detta symbolmättade färdmedel får här beteckna tidens framfart. Barnets utsatthet och de vuxnas svek och oförmåga till kärlek är bokens huvudsakliga tema.

"Malma station" är stundtals både storartad och språkligt njutbar. Alex Schulman skriver fram sina karaktärer med en innerlighet och hans känsla för detaljer och stämningar har en magnetisk verkan. Som när Harriet åker för att träffa sin mamma efter skilsmässan och all ensamhet och allt främlingskap tycks rymmas i den dragiga madrassen som släpas fram. Kapitlen är korta och slutar inte sällan med en cliffhanger. Flätan är prydligt tvinnad, ledtrådar placeras noggrant ut och historierna genomkorsar varandra.

Många scener är otroligt drabbande: en cirkusapa dödas av en boll, en bröstvårta bits av och gravar grävs upp. Till en början blir jag hänförd av dramatiken, men mot slutet slår det över i melodram. Det är som om författaren utan detta ständiga effektsökeri vore rädd att tappa läsaren. Jag hade önskat att Schulman litat till och låtit sin stilistiska förmåga bära längre stycken av texten – och låtit scenerna svälla till något mer. Det ständiga klippkantshängandet hos Schulman bidrar liksom till ett slags tv-seriefiering av litteraturen.

Det är i stämningarna och det vardagliga som Alex Schulman är som bäst och romanen behöver inte det bombastiska slutet. Det dramatiska greppet där allt faller på plats är onödigt publikfrieri. Listan i slutet av boken med kulturkändisar som tackas (Ruben Östlund, Åsa Beckman, Pascal Engman med flera) påminner läsaren om att en bok ofta är ett resultat av ett kollektivt arbete. Men just i det här fallet är det också en påminnelse om att "Malma station" är en produkt från varumärket Alex Schulman.