Kammarsolisternas konsert i söndags kväll var betitlad "Stråk 5" och tanken var att det skulle spelas tre stråkkvintetter. Kammarsolisterna är ju fem musiker och när de inte spelar stråkkvintett måste någon sitta och rulla tummarna. Eftersom alla Kammarsolisterna tycker mycket bättre om att spela ville man skapa ett konserttillfälle där alla fick spela hela tiden. Nu blev det tyvärr inte så i söndags - ett av de verk som man hade tänkt spela, en kvintett av Frank Bridge, visade sig vara oåtkomlig på grund av upphovsrättsliga problem. Märkligt kanske, men ett faktum. Det måste ersättas och valet föll på Sven-Erik Bäck som jubilerar i år, dvs han föddes för 100 år sedan. Bäck skrev mycket musik men dessvärre ingen stråkkvintett och därför fick det bli en stråkkvartett istället. Publiken hade dock ingen anledning att beklaga sig, det blev ändå en väldigt tilltalande konsertkväll.
Brittens Fantasi för stråkkvintett i f-moll är ett ungdomsverk och som sådant naturligtvis inte fullgånget men Britten var ett underbarn och Fantasin är oerhört mycket bättre än ungdomsverk brukar vara. Spänningen mellan stämmorna sätter sin prägel på på det korta verket. Dess två satser kontrasterar mot varandra; den första andas konfrontation, den andra försoning i en kontemplativ anda.
Även Sven-Erik Bäcks stråkkvartett nr 2 är ett ungdomsverk, Kompositören var endast 28 år gammal då han komponerade det men han var redan då en erfaren musiker med en ideologisk plattform. Han och hans kamrater i de radikala sällskapen Fylkingen och Måndagsgruppen ville bryta ny väg och städa ut den senromantiska och nyklassistiska musikstilen, Bäck ger i sitt musikskapande alla instrument individuella roller, så även i denna stråkkvartett. Stämmorna spelas ut mot varandra ända fram till slutet av verket där tonsättaren oväntat finner en sorts harmoni.
Som en kontrast mot den unge omstörtaren Bäck avslutades programmet med en komposition som han säkerligen såg som förlegad tonkonst. Max Bruchs stråkkvintett i a-moll är ett gediget romantiskt verk med mycket känsla, främst i violinerna som får en solid uppbackning av de andra stämmorna. Kontrasten mot konserten första två verk finns också däri att detta sista var en mycket sen komposition i tonsättarens liv. Man finner inte heller något nyskapande i den. Den är istället något av ett bokslut över en lång tonsättargärning med svallande känslor, draperade i melodier och harmonier hämtade från den palett av uttrycksmedel som den gamle romantikern så väl behärskade. Om man ska döma efter åhörarnas bifall vann den åldrige mästaren med god hjälp av sin briljante uttolkare Bernt Lysell på första violinen en klar seger över de unga utmanarna.