Al Pitcher, My Happy Place
Uppsala konsert & kongress
Söndag 24 april
Svenskar älskar framför allt två saker: fika och skämt som handlar om att vi älskar fika. Igenkänningshumor av detta slag har generationer av ståuppare byggt sina karriärer kring. Att skriva skämt om arraksrullar och sju sorters kartor är ungefär lika säkert som att investera i guldtackor. En som känner till detta faktum är den nyzeeländsk-engelske komikern Al Pitcher. Med föreställningar som "Fika" (2012) och "Påtår" (2013) har han slagit mynt av svenskarnas självcentrerade humorpreferenser i ett decennium nu. Med sin förbryllade men alltjämt intresserade blick på det svenska samhället tar han sig an allt från svåröversatta idiom (”ingen ko på isen”, ”vill man vara fin får man lida pin”) till svenskarnas underliga förkärlek till plogging, det vill säga att jogga och plocka skräp samtidigt. Hans humoristiska metod är att i sina engelska monologer slänga in ett och annat svenskt ord, eller att med svengelsk falsett svära över ännu någon nyupptäckt nordlig sed. För det mesta tjänar dessa metoder honom väl.
Nu har Pitcher fått en ny rutin till sin arsenal av igenkänningshumor. Showen inleds med en inspelad sketch där ett zoommöte går åt skogen. Under de senaste åren har vi alla varit med om att tekniken spelar oss ett spratt: mikrofoner som strular och animerade kattansikten som plötsligt ersätter våra morgontrötta nunor. Föga förvånande handlar Pitchers ultimata skämt om fenomenet zoom-fika. Varför vill vi så gärna se folk äta bakverk framför en skärm? Frågan är befogad. Efter segmentet om tillvaron under pandemin tappar föreställningen riktning. Showens titel, "My happy place", förankras inte i något särskilt tema, utan kopplas mest till att det är kul att få vara ute på vägarna igen.
Jag lägger märke till att stolsraderna ibland vibrerar av skratt. Själv är jag kluven. Å ena sidan framstår det som formelartat att än en gång skämta om svenskarnas märkliga kubbregler eller hur obegripligt det är med skidskytte, å andra sidan är det uppenbart att Al Pitcher har nog med komisk talang för att ro hem den sortens standardskämt. Bäst är han när han interagerar med publiken. Då uppvisar han ett absolut gehör för de absurda situationer som ofrånkomligen uppstår i all mellanmänsklig kontakt. Kanske är det i dessa situationer som publiken förstår vilket som är hans happy place.