Att Breivik försökte förinta just socialdemokratins framtid i Norge var ingen slump. Fascismen har alltid identifierat marxismen och socialdemokratin som centrala fiender. Det betyder inte att man har föraktat arbetaren. Tvärtom har man ofta idealiserat honom (inte henne), som en spontan, fysisk, kampglad människa i motsats till den försoffade och dekadenta borgaren.
I den utmärkta studien ”En idé större än döden. En fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933-1945” visar Victor Lundberg hur den fascistiska Lindholmsrörelsen på 30- och 40-talen till och med försökte iscensätta sig själv som en alternativ arbetarrörelse med egna fackförbund. Man inspirerades av Hitler, som hade insett den stora arbetarklassens avgörande roll.
I motsats till Hitler tycks Lindholmsrörelsen verkligen ha haft ett genuint intresse för arbetaren. Det betyder inte att politiken var progressiv. Sven Olov Lindholm såg ingen konflikt mellan kapital och arbete. Klasskampen var illusorisk – striden stod på ett andligare plan, mellan nationalister och internationalister. Arbetaren fokuserades för sina egenskaper och kvaliteter, inte för sin samhälleliga position eller historiska roll.
Fascismen fick aldrig något verkligt inflytande på 30- och 40-talet. Arbetarrörelsen organiserade och slog tillbaka. Det proletariat som man stred om insåg att fascisternas vurm aldrig hade som syfte att skapa ett klasslöst eller ens rättvist samhälle och att snicksnacket om en ”tredje väg”, mellan höger och vänster, var en chimär.
Det var då det. I dag då? Var är arbetarrörelsen nu, när klassbegreppet blivit så urvattnat att Moderaterna helt sonika kan profilera sig som ”det nya arbetarpartiet” och när inte ens Socialdemokraternas partiledare ”förstår det där med vänster och höger”? Varför bråka när det är samarbete som gynnar nationen i den hårda, globala konkurrensen?
Man vågar nästan inte tänka på vad som skulle hända om SD med populistiskt tonläge lade om kursen från sin till övervägande del borgerliga politik mot en progressiv välfärdspolitik. Förvandlingen till ett fascistiskt vänsterparti skulle mycket väl kunna öppna dörren – mot toppen för SD och mot avgrunden för oss andra.