Författaren till "Härskarna i Kreml", Örjan Berner, var Sveriges ambassadör i Moskva 1989–1994, ett viktigt skede i rysk historia. En svensk diplomat borde därför ha något att berätta, när han skriver ner sina minnen. Det stämmer. Den tjocka boken med mängder av namn är inte alltid lätt att ta sig igenom, om man måste vara snabb. Men den är väldisponerad och har goda sammanfattningar, särskilt en kronologi över viktiga händelser från 1985 fram till år 2014 och början på Ukraina-krisen. Iakttagelserna av ryskt maktspel gör boken till ett källmaterial, som kommande historiker kritiskt får granska. Berner har sin speciella humor. Ett exempel: Ännu fram mot sekelskiftet hade de ryska ledarna inte fattat vad "marknadsekonomi" egentligen innebar. Ordet "marknad" förknippade de med grönsaksmarknaderna på Moskvas torg.
Den första av bokens tre delar behandlar livet i Sovjetunionen. Berner vistades i den diplomatiska karriären i Moskva på 1970-talet och iakttog sovjetiskt vardagsliv. Vanliga ryssars standard nådde inte upp till de fattigaste sydeuropeiska staternas nivå. En utpräglad "tråkighet" härskade i storstäderna. Servicen i affärer och på restauranger präglades av slöhet, för att inte säga ovänlighet, något som jag själv iakttog vid ett par besök i Sovjet, första gången 1959. Samtidigt visste jag att människor i grunden var sig lika, vare sig det gällde Moskva eller Stockholm.
I Berners bok dominerar tre män, Gorbatjov, Jeltsin och Putin. Alla tre har sitt ursprung i sovjetisk nomenklatura. Med sin glasnost och sin perestrojka förändrade Gorbatjov det politiska klimatet. Berner glömmer aldrig en sommarkväll 1989, då människorna utanför Kreml kunde följa debatterna i tv "utan rädsla eller tvekan". År 1991 grep Jeltsin makten i augusti och före årets slut hade det otänkbara inträffat. Sovjetunionen hade upphört att existera. Ukraina och de baltiska staterna var självständiga.
De följande åren kännetecknades av avspänning i storpolitiken, men Rysslands ekonomi var på fallrepet och Tjetjenien-krig utbröt vid två tillfällen. Jeltsin visar sig oförmögen, bland annat på grund av svår alkoholism, att fullgöra sin uppgift och avgår som president strax före millennieskiftet. Putin, som är på frammarsch, blir president 2000. Även om han en tid är premiärminister, äger han den reella makten och kan, om inte konstitutionerna ändras, behålla sin position till 2024.
Den ortodoxa kyrkan förföljdes stenhårt sedan Lenins tid, med vissa lättnader, så under andra världskriget. Ateismen var den enda godkända tron. Kyrkor revs och martyrerna räknades i många tusental. Sedan Peter den stores tid var ortodoxa kyrkan statsreligion. Men, som Berner skriver, satt denna religiositet "djupt i den ryska nationen". Man kunde 1988 fira 1000-årsminnet av Rysslands kristnande och kyrkan är "en bastion för de värderingar som ligger till grund för dagens ryska statsbyggnad".
Något som bör beaktas är Rysslands sekelgamla känsla av "utanförskap". Landet vill vara ett självständigt kulturland men ändå ha gemenskap med länderna i väst. Detta har varit och är ännu ett problem för många ryssar, verksamma inom politik och kultur. Den starka inspiration som ryska författare, musiker och konstnärer givit "västerländsk" kultur, är bara en av de företeelser som vi bör reflektera över och diskutera när vi läser Berners bok, just i år kanske särskilt angelägen.