Konst och politik är två ingredienser som fungerar bra ihop. Åtminstone såtillvida att konsten är ett utmärkt prisma att betrakta politiska ideologier och skeenden genom. Aktivistisk konst är däremot ingen självklarhet.
Den aktivistiska konsten dras med många faror. Den mest uppenbara risken är förstås att den blir övertydlig och mer en kampanj än ett konstverk. Mer snyggt paketerad lobbying, än konst som utmanar tanken. Den riskerar också att förlora sig sin egen bild av godhet. Eller att bli en flådig återgivning av ett kategoriskt imperativ som högtidligt stakar ut en inriktning mot det som är gott.
Bra aktivism är helt enkelt inte nödvändigtvis bra konst.
Men när den aktivistiska konsten fungerar, då tenderar den att fungera riktigt bra. Den amerikanska konstnären Sharon Hayes är ett utmärkt exempel på just det, och helt följdriktigt räknas hon som en gigant inom den aktivistiska konsten.
Sharon Hayes konst kretsar oftast kring feminism och queeraktivism, men behandlar också rovkapitalism och identitetsbyggande ur ett större perspektiv.
Med en bakgrund som journalist och antropolog arbetar Hayes gärna sakligt och gräver sig målmedvetet mot en kärna som blottlägger historien och visar hur olika rörelser och epoker är bundna till varandra. Konstens rum och sammanhang är inte bara estraden för Hayes aktivism, utan blir en kontext där lager kan läggas på lager.
Det är bland annat just de historiska lagren som utställningstiteln ”Echo” syftar på. Sharon Hayes har fyllt rummen på Moderna museet, i sin första större presentation i Stockholm, med röster som rör sig om och kring varandra. Salarna är fyllda med ljud och videos som var för sig ofta bär en kärnfull berättelse, men tillsammans bildar en väldigt suggestiv helhet som bottnar i det på en gång enkla och komplicerade faktum att all förändring tar sin början i att någon tar till orda.
För Hayes bär orden alltid en potential till politisk sprängkraft. Redan i det första verket vi möter, utanför utställningsrummen, är det orden som står i centrum. I ljudverket ”Everything else has failed! Don't you think it's time for love” läser Hayes upp kärleksbrev på gatan framför en av New Yorks banker under finanskrisen 2007. Verket drar snabbt upp linjer mellan det privata, finanskollapsen och den pågående invasionen av Irak.
I verk efter verk får betraktaren möta människor och röster som talar om identitet och liv. Om hur de ser på världen och om hur världen ser på dem. Det uppstår hos Hayes en närhet som är ovanlig i den agiterande konstens rum. Många verk är långa och tidskrävande och det är nästan så att man kommer på sig själv med att lova rösterna man lyssnar till att komma tillbaka för att vara säker på att inte missa vad de har att säga.
Videon ”Gay Power” består av klipp från Christopher Street Liberation Day Parade 1971, då paraden arrangerades för andra gången. Bilderna av människor som tillsammans rör sig över gatorna och samlas i en park är allvarliga och euforiska på samma gång. Att kunna gå på gatan som den man är utan att angripas, utan att bespottas, är ingen självklarhet.
Den aktivistiska historien tar små små steg framåt, och får aldrig tas för given. Hayes gestaltar på ett utsökt sätt hur det som idag verkar vara futtigt eller betydelselöst eller rent av fel fortfarande kan bära betydelse. Verket ”77” består av en serie förvrängda och oläsliga bokstäver, hämtade från en vepa som hängde på scenen under National Women's Convention i Huston 1977. Den ursprungliga texten löd ”Woman”. Redan då var begreppet kvinna i singular för litet, och i dagens pluralistiska aktivism räcker det inte alls, utan står snarare för en identitetsmässig begränsning. Men hos Hayes får den ursprungliga vepan vara kvar i historieberättandet. Den är förvrängd för att dess budskap inte längre räcker till, men den betydelse den stod för har gjort den till en ikon. Det blir en väldigt snygg och tydlig bild av hur språket följer aktivism och mänskliga framsteg.
Sharon Hayes bjuder på något så ovanligt som hopp. Kanske är vi inte på väg käpprätt åt helvete ändå.