Madeline Miller har med sina tolkningar av den grekiska mytologin skapat en egen genre. I Sverige introducerades hon 2019 med "Kirke" som året innan toppade New York Times bästsäljarlista. Nu finns debutromanen "Sången om Akilles" från 2011 på svenska – liksom den korta novellen "Galatea" från 2013.
"Sången om Akilles" har på senare tid blivit ett otippat fenomen på Tiktok och toppar återigen bästsäljarlistor världen över. Såväl stilen som konceptet påminner om "Kirke". Det är en vackert skriven och spännande berättelse som tar oss med till en svunnen värld full av hjältar och gudar. Romanens huvudperson och berättarjag är Patroklos, hjälten och halvguden Akilles närmaste man, och huvudtemat är kärleken mellan dem båda. I sin skildring av det trojanska kriget utgår Miller från "Iliaden", men hon låter romanens handling börja långt tidigare. Något kärleksförhållande mellan Patroklos och Akilles skildras inte hos Homeros; här har Miller enligt egen utsago i stället inspirerats av Platon med flera.
Patroklos är i Millers tolkning en av ödet missgynnad, men kanske just därför självuppoffrande och empatisk. Som kungason ses han sedan barnsben som svag och obegåvad och är därför en skam för sin ätt. Redan som barn får han en skymt av Akilles, son till myrmidonernas kung Peleus och nymfen Thetis. När han som ung man skickas till Peleus hov i Fthia blir han vän med den undersköne och allsidigt begåvade Akilles. Deras vänskap blir till brinnande kärlek. Men liksom alltid i den grekiska mytologin har gudarna sista ordet, och dessa är både egensinniga och ombytliga och ständigt i konflikt med varandra.
Medan hämnd och hjältemod på slagfältet är självklara för Akilles, medveten om sin ställning som "den främste bland greker", så är det tvärtom något helt främmande för Patroklos som är oförmögen att strida (förutom när det gäller att rädda Akilles liv). För att berättelsen om deras relation ska gripa oss på djupet måste emellertid också Akilles förbli god: hängiven och beskyddande gentemot mannen han älskar, motståndare till allt våld utanför slagfältet, och kluven till den uppgift som gudarna har tvingat på honom.
I "Iliaden" utlöser Agamemnon Akilles vrede genom att beröva honom hans krigsbyte – den tillfångatagna kvinnan Briseis. I Madeline Millers version vill Agamemnon på Patroklos uppmaning främst rädda både Briseis och flera andra kvinnliga krigsfångar från slaveri och våld. Romanens styrka är just dess varsamma och därför övertygande modernisering av huvudpersonerna och av myternas ursprungliga budskap. Dess svaghet är att Miller alltför ofta offrar den konstnärliga ambitionen att tolka originalberättelserna, och i stället väljer att pedagogiskt och noggrant förmedla innehållet i dem. Resultatet blir trots berättelsens skönhet något platt, som en saga för vuxna, eftersom den grekiska mytologins tätt befolkade värld och dess inbördes logik inte alltid gör sig i modern populärlitterär tappning.
I så fall är novellen "Galatea" betydligt mer originell tack vare Millers fria tolkning av den ursprungliga myten om Pygmalion i Ovidius "Metamorfoser". Sagan om den kvinnliga marmorstatyn som Venus enligt Pygmalions önskemål förvandlar till en levande kvinna blir hos Miller till en smärtsamt tidlös berättelse om våld i en nära relation. Dramatisk och avskalad som en äkta grekisk tragedi.