Angeläget om fort Europas dödliga gräns

Den polska regissören Agnieszka Hollands nya film glöder av rättmätig vrede.

Regissören Agnieszka Holland riktar kameran mot de ogenomträngliga skogarna mellan Belarus och Polen, där flyktingar är fångade i ”den gröna gränsen”.

Regissören Agnieszka Holland riktar kameran mot de ogenomträngliga skogarna mellan Belarus och Polen, där flyktingar är fångade i ”den gröna gränsen”.

Foto: Agata Kubis / Folkets Bio

Recension2024-09-19 10:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Green border
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Jalal Altawil, Maja Ostaszewska, Behi Djanati Atai
Regi: Agnieszka Holland
Speltid: 152 min
Betyg: 3

Regissören Agnieszka Holland vet hur det är att kämpa i motvind. Under kommunisttiden utsattes hon periodvis för censur och yrkesförbud, och tvingades lämna hemlandet för att kunna arbeta. Numera retar hon gallfeber på polska nationalister, som i samband med premiären av ”Green border” i fjol överöste henne med skällsord och absurda beskyllningar om landsförräderi.

Bakgrunden är den gränskonflikt där Belarus sedan 2021 använder flyktingar som ett påtryckningsmedel mot EU. ”Green border” följer en grupp migranter som under löften om en väg till Europa landar i Belarus och direkt forslas till den polska gränsen. Där börjar helvetet. Det visar sig nämligen att den polska gränspolisen inte har en tanke på att låta dessa människor få den asylprövning de har rätt till. Under slag och hotelser samlas migranterna ihop och bussas tillbaka till gränsen.

undefined
Filmen har en väldokumenterad grund i verkligheten och baseras på intervjuer med bland andra migranter, människorättsaktivister och anonyma gränsvakter.

Fast i ett vinterkallt ingenmansland fyllt av träsk och svårnavigerade skogar finner sig således en syrisk familj i tre generationer, strandsatta tillsammans med en kvinna från Afghanistan. En rörlig och närgången kamera fångar migranternas tilltagande desperation, när kyla, mörker, hunger och misshandel gör deras situation alltmer ohållbar. Dessa illegala ”pushbacks” är väldokumenterade, men utgör en öm punkt i den europeiska självbilden. Kontinentens samlade cynism i migrationsfrågan har dock uppenbarligen sporrat Holland, som med ”Green border” gjort sin mest angelägna film på länge. Här finns en skärpa som ibland saknats i hennes mer historiskt orienterade verk.

Efterhand träder fler perspektiv in i handlingen. Vi får följa en gränsvakt med moraliska tvivel, en grupp aktivister som försöker hjälpa migranterna, samt Julia – som bor nära gränsen och väljer att engagera sig efter att ha bevittnat en tragedi. Fram stiger en intensiv skildring av ett mardrömslikt tillstånd, där aktivisternas medmänsklighet utgör den enda ljuspunkten. Tyvärr är det något av ett problem att Julia blir en mer fullödigt formad rollfigur än migranterna i skogen. Här får återigen den europeiska blicken företräde. Men Agnieszka Hollands vrede är onekligen smittande, och i slutändan har hon gjort ett vitalt, medmänskligt inlägg i en debatt som sedan länge kapats av extremnationalister och cyniska byråkrater.