Livet är lika flyktigt som nyfallen snö

Roman

Agneta Pleijel
Sniglar och snö
Norstedts

Det är snarare autofiktion än självbiografi som Agneta Pleijel ägnar sig åt, och hon har hittat en egen ton: på samma gång lågmäld och stark, djupt personlig och samtidigt svalt betraktande. Berättelsens huvudperson omtalas som "hon", vilket skapar en distans mellan henne och det "jag" som då och då ger sig till känna. Det är ett skickligt sätt att gardera sig som berättare, och att påminna läsaren om den porösa gränsen mellan självbiografi och fiktion.

I fragmentariska omtagningar tar Agneta Pleijel med oss på en tidsresa med början på 1940-talet, då "hon", det förstfödda barnet till en pianist och en matematiker, fångas på några fotografier. Att se foton av sig själv som spädbarn är som att betrakta en annan. Berättaren tycker sig hos barnet dock se tecken på hur "hon" senare kommer att leva: "Hela livet denna strävan att få tag i något som man aldrig når. (…) Driften att få spela en roll. Att bli sedd. Att leva i kärlek." I fyra enkla meningar sammanfattar Pleijel genialiskt människans grundläggande livsdrömmar, och lyfter därmed berättelsen till en generell betraktelse över den mänskliga tillvaron. I berättelsen väver Pleijel in tankar om allt från matematikens och fysikens lagar till filosofi, psykologi och människans ansvar för naturen omkring oss.

I de kronologiska tillbakablickarna möter vi huvudpersonen som ung litteraturkritiker på en konferens i Finland år 1968, och under några år på 1970-talet som kulturchef på Aftonbladet. Barnlängtan, moderskap och kärleksliv under de följande decennierna skildras naket och med få men blixtrande solglimtar. Äktenskapet med "M." är både en berg-och dalbana och en stark kreativ gemenskap.

Det skönlitterära skrivandet – och frågan om huruvida denna syssla ens går att begripa – löper som en röd tråd i boken. Huvudpersonens väg till författarskapet sägs ha varit kantad av de krav som omvärlden alltid har ställt på kvinnor: att ständigt finnas till för de närmaste och att hålla samman familjen. Ett eget rum, i bemärkelsen tid till att skriva, är dyrköpt ända in i medelåldern. Den feministiska reflektionen känns igen från "Doften av en man", men "Sniglar och snö" handlar också om att livet är lika flyktigt som nyfallen snö, om hur tillvaron med åren saktar ned, och om människans behov av kärlek och närhet.