Drama
Titel: Vitt brus
Visas på: Bio (Netflix-premiär 30 december)
I rollerna: Adam Driver, Greta Gerwig, Don Cheadle
Regi: Noah Baumbach
Speltid: 136 min
Betyg: 4
Gräddvitt, ljusblått och lockande rosa – butikshyllorna glänser i grälla kulörer, och skådespelaren Don Cheadles universitetslärare i populärkultur, Murray, talar lyriskt om stormarknaden som västerlandets persiska basar: full av liv och rörelse, färger och intryck. "Vitt brus" är baserad på Don DeLillos postmodernistiska 1980-talsroman med samma namn och utspelar sig i en liten collegestad; ett slags mikrokosmos av amerikansk livsstil i masskonsumtionens tidsålder. Regissören Noah Baumbach följer här upp skilsmässofilmen "Marriage story" (2019) med en satiriskt uppskruvad skildring av en kärnfamiljs våndor och glädjeämnen i en värld av informationsöverflöd, miljöförstöring, tablettmissbruk och existentiell ångest.
Familjefadern Jack Gladney (Adam Driver) är professor i Hitlervetenskap och Avancerad nazism, och glimtarna från en universitetsvärld fylld av skäggiga kulturteoretiker, med en ohämmad fascination för bilkrascher och rockikoner, hör till filmens komiska höjdpunkter. Hustrun Babbette (Greta Gerwig), känd för att vara käck och optimistisk, knaprar å sin sida mystiska tabletter i hemlighet, som bot mot en diffus åkomma. Deras ångestridna men ändå småmysiga medelklasstillvaro bryts dock av en evakuering efter att ett stort, kemiskt giftmoln lyser upp himlen i lilafärgade blixtar.
"Vitt brus" kränger vilt mellan stilgrepp och stämningslägen, och rör sig självmedvetet från satirisk komedi och katastroffilm till eftertexternas dansnummer. Masskulturens beroende av rörlig bild, kemikalier, läkemedel och varumärken formuleras i koncentrerade bilder – som när bensinmacken Shells lika vackra som hotfulla logotyp rödfärgad kikar fram bakom giftmolnen.
Trots ett par vändningar för mycket lyckas Noah Baumbach uppnå en balans mellan kylig distans och känslomässig närvaro, inte minst tack vare det underhållande precisa samspelet mellan familjemedlemmarna. I slutändan skapar filmens färgsprakande foto, scenografi och kostym också en intressant inre dynamik. Konsumtionen hotar visserligen såväl miljön som vårt kollektiva själsliv, men likväl framstår köpcentrumet här inte bara som ett tecken på samhälleligt förfall, utan också som en färggrann festplats, och ett pråligt tempel för vår kultur.