Absurt och komiskt om livet och konsten

En drömsk föreställning om folkhemsspillror, identiteter och med lustmord på kulturyttringar gäckar Susanne Sigroth-Lambe.

Petra Brylanders rollfigur, den pratsamma Signe invaderar Ranns ensliga tillvaro. Sven Björklund spelar pjäsens titelroll i uruppsättningen på Uppsala stadsteater.

Petra Brylanders rollfigur, den pratsamma Signe invaderar Ranns ensliga tillvaro. Sven Björklund spelar pjäsens titelroll i uruppsättningen på Uppsala stadsteater.

Foto: Sören Vilks

Recension2021-09-19 10:44
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Rann heter egentligen något annat 

Uppsala stadsteater, Lilla scenen

Regi: Carolina Frände

I rollerna: Sven Björklund, Petra Brylander, David Rangborg, Susanne Gunnersen, Moa Silén, Jonas C Wahlström.

Urpremiär 18 september

En man steker ett ägg. Han äter det och fäller sedan ut en säng för att sova. Så prosaisk är öppningsscenen i Staffan Göthes nya pjäs.

Mannen, Rann, gestaltas av Sven Björklund med uttrycksfull stumfilmsmimik. Det dröjer en bra stund innan han yttrar sig över huvudtaget. Han är arbetslös och hemlös, men får vara i denna övergivna sjukhussal, ”liggis”. Där lär han sig finsnickeri, att göra intarsia.

In kommer ett par som kanske heter Signe, spelad av Petra Brylander i högform, och Tycho, gestaltad av David Rangborg, en arvtagare till Gösta Ekman vad gäller komisk plastik. De lurar bokstavligen brallorna av Rann, men koreografen vi hör från ovanvåningen och dennes danstrupp fortsätter oförtrutet att skapa modern dans. Vilket utvecklas till ett av föreställningens lustmord på pretentiös konst.

Charlotta Nylunds scenbild är som en rest från 1970-talet med lagerhyllor i furu och kulformade lampor i taket likt Peter Tillbergs målning från 1972, ”Blir du lönsam, lille vän?”. Rann är inte det och själva byggnaden som kommunen vill ska användas som mötesplats för konstnärer, är minerad. 

Kanske en övertydlig metafor, Göthe debuterade som dramatiker på 1970-talet. Som så ofta förr hämtar han skärvor från en raserad folkhemsdröm och berättar om särlingar som ser livet och samtiden som genom akvarieglas.

Pjäsen har ett tydligt släktskap med Becketts filosofiska och absurda dramatik. Den är fylld av skenbar, drömlik logik och kan beskrivas som en postmodern dekonstruktion av såväl scenkonst som relationer. Spelar vi inte alla roller på livets teaterscen?

Chefen för Uppsala stadsteater i rollen som den gåtfulla Signe (eller Ramona) skapar en extra volt av metateater när hon är bitter och avundsjuk på de som får konstnärliga stipendier och skapar pretentiös konst…

Ensemblen är på strålande spelhumör - så underbart att få dela denna nyöppning av teatern med dem - och stundtals nås komiska höjder. Men lika ofta förvirrar all drömspelsartad surrealism och mot slutet förlorar föreställningen greppet, i alla fall om mig.

Vad den egentligen handlar om? Rätt säker på att det är om konsten, livet och identiteter vi skiftar mellan. Men det kan också vara något annat.