Svart intellektuellt med ekon av raseri

Aase Berg stÀller en svindlande frÄga i sin nya bok: "Behövs jag verkligen?" Diktsamlingen "Aases död" Àr en rasande existentiell brottningsmatch i livets grÀnstrakter.

Aase Berg Àr poet, kritiker och författare. Hon debuterade med "Hos rÄdjur" (1997) och har gett ut ett tiotal böcker. Senast gav hon ut "Spöket: Olyckligt kÀr i djur" (2022).

Aase Berg Àr poet, kritiker och författare. Hon debuterade med "Hos rÄdjur" (1997) och har gett ut ett tiotal böcker. Senast gav hon ut "Spöket: Olyckligt kÀr i djur" (2022).

Foto: Sara Mac Key

Recension2023-08-18 11:57
Jan-Olov Nyström
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Poesi

Aases död

Aase Berg

Albert Bonniers förlag

"Aases död" Àr onekligen en dramatisk boktitel eftersom författaren har just samma förnamn. Men sÄ Àr ocksÄ Aase Bergs nya diktsamling en rasande brottning i livets grÀnstrakter, i bottenslam och djuphavsgravar. Hon gÄr i nÀrkamp med den döda materien för att utröna om dess tillstÄnd verkligen skiljer sig frÄn det som vi kallar liv. Ja, det Àr dikter i nÀrheten av de drabbande tillstÄnden: den primÀra överlevnaden och moderskÀrleken.

SjÀlvklart upphÀver undersökningen jaget och skapar distans till sjÀlvet, kanske dÀrav titeln? Existensen gör motstÄnd mot sig sjÀlv och stÀller frÄgan: Behövs jag? Det Àr en prövning, men vem annan Àn jaget kan ifrÄgasÀtta jaget? FrÄgan motsÀger sig, saknar egentligt svar och fungerar dÀrför utmÀrkt som lyriskt rÄmaterial.

"Jag minns vagt en morgon/ men det Àr redan kvÀll". De tvÄ inledande raderna anger perspektivet; det som börjar vÀxa fram en bra bit in pÄ livstrÄden. KÀnslan av att utgöra sin egen förflutenhet fast man har vant sig vid stÀndigt fördjupade insikter, alltsÄ inbillat sig. Ingenting uppmuntrande föds ur den instÀllningen: "Slöbökar i dustet,/ utandning rör upp brunslammet/ ur bottensatsen". PÄ sin höjd Àr man lika levande som de sibiriska öar som "bestÄr/ bara av mammutskelett".

Dikterna Àr lika riviga som nÀr man slinter med raspen och stÄr dÀr med sin ofrivilliga vivisektion medan blodet trÀnger fram. Metodisk gÄr Aase Berg vidare genom feministiska depressioner, ned till havsdjupens svavelkÀllor, upp till Ikaros luftskikt och ned igen till "urslemmet".

Aase Berg bÀnder pÄ orden, nyskapar och krÄnglar till det: "Vi försöker Àn sÄ lÀnge samtala/ eller Àr det utbyta lÀten/ hadopelagiska ekon/ fjÀrrsonar av spermaceti". Det hadopelagiska Àr en havszon som strÀcker sig ned till 10 000 meters djup, de lÀten som fortplantas dÀr Àr valarnas, spermacetivalens möjligen. Kaskelot kallas den vanligtvis. Dess klickljud Àr mycket kraftfulla, lyriska i nÄgon mÄn, men svÄrtolkade.

LivsgrÀnsen Àr alltsÄ inte tomrymden. Den gÄr djupast i de stora haven och högst upp mot de partikelströdda tomrummen. Kan vi definiera oss mot nÄgonting dÀr? Eller bara urskilja ett slags delaktighet? Aase Bergs svar blir alltmer sorgset, svart intellektuellt med ekon av raseri. Som frÄn "ett spökskepp i natten".