Filmmusikaler som ”Mamma mia”, ”Rock of Ages”, ”Grease” och vad det är allt lämnar förstås inte manusförfattarna någon ro. Efter att det blåst 80-talsvindar ett tag så vad är mer självklart än att skriva ihop en lös ramhistoria och späcka den med det decenniets största hits.
Tyvärr blir inte resultatet alls i klass med någon av övriga nämnda. Den brittiska filmen ”Walking on sunshine” lämnar mycket övrigt att önska. En viss känsla av nostalgi och att det emellanåt finns ett slags oförställd livsglädje i den räddar den från bottenbetyg.
Historien är enkel och förutsägbar. Taylor (som här är en kvinna) har en semesterflirt i Italien men bestämmer sig till slut tårögd för att åka tillbaka till England och glömma honom. Hennes syster Maddie har dock inspirerats av hennes berättelser om stället så hon åker dit tre år senare. Efter ett tag bjuder hon dit Taylor, till som det visar sig ett hastigt påkommet bröllop. Och med vem. …
Ingenting händer i den här filmen som inte går att räkna ut på förhand. Det gäller ju i och för sig många av de filmer som går upp på biograferna. Men det gör att det mest känns som ohämmad spekulation. Schablonerna är många, bland annat den oerhört dryga att överviktiga människor är (och måste vara det hela tiden) roliga och ämnade för varandra.
Musikalupplägget är av det påfrestande slaget där de medverkande plötsligt i en vardaglig scen brister ut i sång och dans. Pengar verkar inte ha fattats, det ser man direkt när Taylor anländer till Rom och hela flygplatsen sätter igång och dansar, sjunger och hoppar. Det är mäktigt och snyggt gjort men tillför inte mycket.
Musiken är låtar som vi alla känner igen, med upphov från Madonna, Cyndi Lauper, Wham, Roxette och många fler. Låtar som ”It must have been love”, ”Girls just wanna have fun”, ”Like a virgin”, ”Wake me up” och förstås titellåten passerar revy och väcker minnen. Det är dock inte originalen utan skådespelarna sjunger dem. Nu verkar de inte riktigt ha valts för sina sånggåvor utan för att de är snygga och passar i rollen visuellt. Det gör att det blir B-versioner av det hela, även om det aldrig blir riktigt dåligt.
Skådespelarna gör vad de kan med det otympliga manuset, Hannah Arterton, Anabel Scholey, Leona Lewis, Giulio Berruti och Katy Brand sliter på. Bäst är Greg Wise som fått den tacksamma rollen som slemmot Doug, Maddis ex-pojkvän.
Sköna bilder av Italiens stränder får en dock att ytterligare längta bort från detta skämt till sommar vi har nu.