Svt:s julklapp till tittarna i år är ännu en svensk tv-serie som beskriver en epok och där man bemödar sig om att vara tidstypisk in i minsta detalj. Handlingen i ”Systrar 1968” utspelar sig det år då en vänstervåg svepte över västvärlden.
Inledningsvis är dialogen aningen fyrkantigt och anakronistiskt skriven. Den unga huvudrollstrion pratar mer som dagens feminister gör. Det är också invävt arkaismer, få om ens några sa ”goddag” längre i telefon 1968, det gjorde man möjligen i trettiotalsfilmer. Men ganska snart blir det flyt i replikerna och de mognar in i trovärdighet. För det är välspelat och precis som i hyllade ”Vår tid är nu” kryllar det av nya fantastiska begåvningar bland några välkända skådespelare.
Handlingen kan sägas ta upp tråden från tidigare julars SVT-serie, de tre säsongerna av ”Fröken Frimans krig”, och bandet mellan dem är feminismens svenska historia. 1968 var kvinnlig frigörelse högaktuellt. Det var en tid där hemmafruar var vanligare än yrkeskvinnor. P-pillret var nytt liksom Betty Friedans bok ”Den feminina mystiken” och könsrollerna var under omprövning.
Här handlar det om Karin, spelad av Mikaela Knapp, som nyligen utexaminerats från journalistinstitutet i Stockholm. Hon får jobb på en tidning i Ystad, där redaktionen i övrigt består av män. Här får hon skriva om sillrecept och annat trevligt, men i själva verket brinner hon för att rapportera om missförhållanden och orättvisor. Hennes bästa kompis Lottie (Maja Rung) är konstnär som har ett barn med en amerikansk musiker. Hon flyttar med till Ystad. De bor hos tidningsägaren Georg (Jens Hultén) och lär känna hans fru (Livia Millhagen) och dotter Ingela, jämnårig med dem (Anna Åström).
Ingela vinner tävlingen Miss Ystad vilket också gör att hon hamnar i en övergreppssituation. Jodå, slemma kulturmän fanns även då. Men också motdrag i form av vilda konstnärliga manifestationer och ett gryende uppvaknande bland Ystads hemmafruar.
– Men lite rätt har de, som en av de hårdpermanentade Ystadskvinnorna säger efter en midsommarfest där den unga kvinnotrion gör ett radikalt sceninslag.
Smart nog ger denna miniserie också positiva mansbilder. Det är ingen entydig plakatteater, snarare en svensk ”Mad men”, fast ur kvinnoperspektiv. Tack SVT för den julklappen!