Varför ska man egentligen visa Tor-Göran Henrikssons (1939-2013) naivistiska måleri och skulptur, där sjuksköterskor är ett dominerande motiv, tillsammans med Ulla Fries exakta, mycket långsamt frammanade kopparstick, som kanske skulle kunna bestämmas som en rätt så egenartad form av fantastisk realism?
För att de var gifta och delade ett liv? Räcker det som motivering? Tja, det är en ganska delikat fråga. Lyfter man upp Tor-Göran Henriksson, som var en framstående plastikkirurg på Akademiska sjukhuset och skapade som en glad amatör på sin fritid, om man ställer honom jämsmed den professionella Fries, som är utbildad konstnär och något av en expert på den grafik hon sysslar med? Det är också en fråga att svara på.
Det finns förstås en tradition av att betrakta konstnärspar som en enhet. Man skulle till och med kunna argumentera för att det här blir extra intressant eftersom schablonen har varit att mannen har stått för det uppburna konstnärskapet, medan kvinnan har reducerats. Å andra sidan går det knappast att påstå att Henriksson har stått tillbaka för att Fries ska ta plats. Det skulle till och med kunna vara så att Fries blir reducerad av att visas med Henriksson, eftersom den skapande läkarhustrun är en annan smått nedsättande schablon som är tämligen cementerad i kulturlivets undervegetation, och den är hon alldeles för skicklig för att behöva axla.
Men det är klart, tänker jag när går runt i de tätt hängda salarna på Uppsala konstmuseum, det går ju inte att undvika att ta intryck av det liv man lever. Och det finns mängder av linjer mellan Fries och Henrikssons respektive verk. Henriksson är exempelvis väldigt konsekvent för att vara en amatörkonstnär – det är ofta just konsekvensen som skiljer nivåerna åt. Han rör sig i stort sett alltid kring en ålderdomlig sjukhusmiljö i sin konst. Åtminstone i den konst som når en publik. Det ger honom en kropp och ett eget tilltal som gör att närheten till den uppenbara förebilden Bror Hjorth blir mycket lättare att överse med. För Fries är konsekvensen ett signum, och något av den stränghet med vilket hon betraktar sitt eget verk har avgjort smittat av sig på maken.
Steget mellan Fries mikrovärldar och den sjukvård som Henriksson gestaltar är vidare inte så långt som de olika uttrycken låter gälla. De handlar båda om en kompromisslös noggrannhet och kräver ett slags systemsökande blick.
Mest av allt framstår ”50 år tillsammans” som det levande minnet av ett gemensamt liv, och som sådant blir utställningen också både vacker och fylld av en stilla melankoli.