Titeln på boken är "Fyra noveller". Kortromaner har somliga velat kalla dem. Sak samma. Författaren och med tiden Nobelpristagaren Thomas Manns till svenska nyöversatta noveller ger gott svängrum. Stoffet består till stora delar av självbiografiska glimtar.
Tonio Kröger, vad är det för ett namn? Det tyska ordet är precis samma som det svenska "krögare", det vill säga restauranginnehavare. Tonio däremot är av ädlare ursprung: det latinska Antonius, berömt för sin bärare, den tappre generalen Marcus Antonius i Caesars armé.
Denna sammanstötning mellan socialt lågt och högt är ett tema i novellen. Huvudpersonen, som delar namn med novellens titel, växer han liksom Mann upp i Hansastaden Lubeck, flyttar efter faderns tidiga död söderut till Munchen men reser gärna norrut då och då.
Går vi så till personnamnen i "Tristan" är de högst förbryllande. Vi har till exempel grosshandlare Klöterjahn. Kan man heta så? Ordet klöter hade under medeltiden bibetydelsen "kissa" och namnet skulle kunna översättas "Kissjanne" – ett ord fjärran allt som rör den ädelt passionerade fru Klöterjahn.
Detta sätt att tillmäta egennamn en i sitt sammanhang symbolisk betydelse är givetvis en medveten strategi från Manns sida. Det är ett sätt att markera social klasstillhörighet, vilket var viktigt för flertalet av det slutande 1800-talets romanförfattare. Det var också ett sätt för den unge Thomas Mann att testa sin egen klasstillhörighet.
Det gav honom även tillfälle att pröva sina egna sexuella böjelser åt både det ena och det andra hållet. Att lufta dem i litterär form var ett bra sätt att hålla masken utåt. Att Mann som ung var allvarligt förälskad i en man verkar säkerställt, men det hindrade inte att han levde livet igenom i ett stabilt äktenskap med en viljestark kvinna som gav honom sex barn.
Denna ambivalens i förening med ett slags klassresa kors och tvärs över det etablerade äktenskapets yta hade en viktig litterär konsekvens. Tonio Kröger liksom Mann själv odlade den som ett mål i sig. Och det målet hette – för Tonio Krögers, Thomas Manns och många andras del – Konstnärskap, med stort K. Antingen man uppträdde slarvigt klädd med öppen krage eller utmanande elegant à la Oscar Wilde hörde man på gott och ont till en klass för sig.
Konstnär kan man vara inom flera grenar – poesi, måleri och så vidare – men det finns en som är förmer än alla andra, och det är musiken. Ord och bild, gott och väl, men den absoluta, endast av känslorna burna konsten heter musik. Ska man hålla sig till 1800-talets estetiska kanon finns det en komposition som framför andra inkarnerar konstnärskapet på liv och död – Richard Wagners opera "Tristan och Isolde", vars första led utgör titeln på den här aktuella novellen – av somliga kallad en ironisk parafras på operan.
På liv och död... Så här låter den manliga huvudpersonens kommentar till fru Klöterjahns spel av ett parti ur operan i transkription för piano solo: "En gåtfull duett förenade de två i kärleksdödens namnlösa hopp, det i oändlighet oskiljbara varat omslutet av nattens undervärld. Ljuva natt! Eviga kärleksnatt!"
Av utrymmesskäl måste de två senare novellerna behandlas sporadiskt. Deras anknytning till de föregående är svag, i synnerhet "Mario och trollkarlen" som handlar om Italien och det fascistiska genombrottet omkring 1930. Den återstående med titeln "Döden i Venedig" har större relevans – dessutom är det den mesta kända.
I centrum står den lärde ungkarlen, författaren och Munchenbon Gustav Aschenbach, "eller von Aschenbach som hans namn officiellt löd efter femtioårsdagen". Det som händer är att han under semester i Venedig drabbas av två fatala smittor. Dels blir han dödligt förälskad i en bildskön ung pojke som han möter på Lidos sandstrand, dels blir han ett av offren för den pest som just då hemsöker Venedig.
Humanistiskt lärd som han är parafraserar han vid ett tillfälle gossekärlekens lovsjungare Platons dialog "Faidros": "Ty skönheten, Faidros, kom ihåg det, bara skönheten är gudomlig och synlig på samma gång, och därför är den alltså det sinnligas väg mot andlighet."
Bakom denna lära anar man en annan, även den Platons, nämligen den i dialogen "Gästabudet". De gudomliga idéernas värld har enligt Platon tre nivåer: sanningens, godhetens och skönhetens. Av dessa tillhör endast den tredje den himmelska världen.
I denna förkunnelse kunde Gustav von Aschenbach finna tröst på sin dödsbädd – och Thomas Mann hemma i sin sängkammare.