Katrina Giotas sjöng med stor inlevelse när hon framförde "Arethusa" i en förmodad Sverige-premiär.
Konsert
Uppsala Kammarorkester: Sagor och folksånger
Dirigent: Ilyich Rivas
Solist: Katarina Giotas, mezzosopran
Uppsala Konsert & Kongress
Torsdag 19 oktober
Betyg: 4
Tonvikten låg på musik från 1900-talet när Uppsala Kammarorkester höll en av sina traditionella konserter. Den blott 30-årige dirigenten Ilyich Rivas gjorde sitt tredje dirigentuppdrag på lika många år. Han var ansvarig för urvalet denna kväll och det blev två italienska och två franska kompositörer, nämligen Maurice Ravel, Ottorino Respighi, Luciano Berio samt Francis Poulenc. Han animerade orkestern till fina insatser utan alltför stora gester.
Största intrycket gjorde gästande mezzosopranen Katarina Giotas som sjöng Respighis "Arethusa", med text av Percy Bysshe Shelley. Verket handlar om hur bergsnymfen Arethusa jagas av flodguden Alpehus. Någon större charmör verkar denne inte ha varit utan hon väljer hellre att förvandlas till en källa för att komma undan. Tufft innan metoo, även under antiken. Imponerande inlevelse i den dramatiska berättelsen av sångerskan till tonsättarens livliga musik. Verket hade en förmodad Sverigepremiär, enligt orkesterchefen Mona Gunnarsson.
Än mer imponerande var hon i tolv folkmusikaliskt inspirerade sånger av Berio. Där fick hon sjunga på inte mindre än tror jag sex språk, inte minst på azerbajdzjanska (nog svårt att stava till).
Katrina Giotas förgyllde kvällen med sin uttrycksfulla mezzosopran.
Konserten gick som helhet i den mer lätta stilen, med myter och folksagor som tema. Den inleddes med några Ravels populära musikaliska tolkningar av sagor ur "Gåsmors sagor" där förlagan till bland andra "Tummeliten", "Törnrosa" och "Skönheten och odjuret" återfanns. Vacker musik som frammanade stämningen, inte minst när den förstärktes av Stefanie Erdmanns basfagott.
Urban Nilsson och skymda Stina Hellberg Agback gav musikalisk accent under konserten.
Apropå instrument som gav extra intryck kan nämnas Stina Hellberg Agbacks harpa, Lennart Wallins celesta och Ulrik Nilssons udda slagverk.
Att hela orkestern är sådär imponerande samspelt märktes kvällen igenom, men kanske mest i avslutande "Sinfonietta" av Francis Poulenc. Han kallade sig själv för en blandning av munk och gatpojke. Det var dock inget som märktes speciellt här, i ett verk som kändes närmast klassiskt i stil a la Haydn, det var inte mycket som smakade 1900-tal här. Sprungen ur en stråkkvartett han själv var mycket missnöjd med blev det slutligen denna opretentiösa minisymfoni, lättlyssnad men kanske också lättglömd.