Drama
Titel: Amparo
Visas på. Bio
I rollerna: Sandra Melissa Torres, Diego Alejandro Tobon, Luciana Gallego
Regi: Simón Mesa Soto
Speltid: 95 min
Betyg: 2
Ensamstående mamman Amparo (Sandra Melissa Torres) är outtröttlig. Hon jobbar på tvätteri och försörjer sin 18-årige son Elías som hjälper henne med lillasyster Karen. En kväll när Amparo kommer hem är lägenheten nedsläckt och tom. Karen hittar hon hos grannen men Elías är försvunnen.
Vi befinner oss i 1990-talets Colombia och militären tvångsvärvar unga män som går sysslolösa på gatorna. I stora lastbilar körs de iväg för att strida mot gerillan. Elías är rädd av sig och Amparo vet att han inte kommer att klara sig. Med det finns en chans att få behålla sonen. På svarta marknaden finns frisedlar till salu och nu hänger Elías liv på att Amparo lyckas få fram pengarna innan lastbilen åker.
Det märks att Simón Mesa Soto har utvecklat filmen tillsammans med sin fotograf Juan Sarmiento G. Tillsammans vann duon Guldpalmen för bästa kortfilm i Cannes med "Leidi" (2014) som också den följer en mamma på jakt efter en försvunnen familjemedlem. I "Amparo" är bildspråket en stor del av berättandet och kameran håller sig hela tiden på porträttavstånd till huvudpersonen. Scenerna sker nästan helt utan klipp och med bara en person i bild – oavsett hur många andra som är närvarande. Detta gör att vi praktiskt taget tillbringar en och en halv timme med blicken fäst på Amparos bestämda ansikte.
Filmen är en hyllning till regissörens egen mamma och det är tydligt att han vill att vi verkligen ska se den här modern. Men effekten blir för mig mest frustrerande, och det håller dessvärre inte för en långfilm.
Till stilgreppen hör dessutom ett stenhårt skådespeleri, nedtonat på gränsen till livlöst. Ibland känns karaktärerna som små dockor som stelt rör sig från punkt a till punkt b, stannar en stund och genomför sina ordväxlingar, går vidare till nästa ordväxling, hela tiden utan att röra en min. Det skapar en känsla av pressen de lever under, men tillsammans med det hårt hållna fotot och det tydliga upplägget (uppgift: skaffa pengar innan klockan slår x) blir det stillastående.
Det är egentligen ingenting fel med "Amparo", möjligtvis är filmen rent av "för rätt". Fotot är vackert och ämnet angeläget. Simón Mesa Soto verkar i en tydlig tradition av arbetarklassrealism. Det är lätt att sympatisera, men svårt att bli exalterad.