Zombiejakt på skotsk ö när kultfilm får nytt kapitel

Efterlängtade uppföljaren "28 år senare" fastnar i en seg genregröt och muterar till en onödigt rå zombiepannkaka.

När Spike (Alfie Williams) får följa med sin pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) på zombiejakt avslöjas hemligheter och hemskheter som de vuxna dittills dolt.

När Spike (Alfie Williams) får följa med sin pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) på zombiejakt avslöjas hemligheter och hemskheter som de vuxna dittills dolt.

Foto: Miya Mizuno/SF Studios

Recension2025-06-19 11:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Skräck/Thriller

Titel: 28 år senare
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Ralph Fiennes, Jodie Comer, Edvin Ryding
Regi: Danny Boyle
Speltid: 114 min
Betyg: 3

Vad vore en ljus midsommarnatt utan en spektakulär zombieapokalyps? För drygt två decennier sedan skildrade Danny Boyle ett virusutbrott i den numera kultförklarade skräckthrillern "28 dagar senare" (2002), följd av den ljummet mottagna "28 veckor senare" (2007), regisserad av Juan Carlos Fresnadillo. Nu återvänder Boyle till sin slemmiga dystopi i "28 år senare", där skräcken blivit vardag och karantän själva meningen med livet. Efter en gastkramande inledning muterar filmen dessvärre till en onödigt rå zombiepannkaka.

En grupp kufiska överlevare befolkar en skotsk ö, förbunden med fastlandet genom en välbevakad, tidvattenbunden landremsa. När trettonårige Spike (Alfie Williams) får följa med sin pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) på zombiejakt på andra sidan vattnet, avslöjas hemligheter och hemskheter som de vuxna dittills dolt. Driven av oro för sin mystiskt sjuka mamma Isla (Jodie Comer) bestämmer sig Spike – beväpnad med fickkniv och pilbåge – för att lämna ön och ta tillvaron i egna händer. På fastlandet väntar ett växande zombiesamhälle med särskilt äckliga, odödliga alfahanar. Som tur är stöter Spike också på den excentriske läkaren Dr. Kelson (jodfärgad Ralph Fiennes) och en förvirrad svensk soldat (blonderad Edvin Ryding), vars huvudsakliga bidrag till filmen är att upprepa ordet "bärsärk".

Hade manuset hållit samma nivå som de psykedeliska inledningsscenerna, hade "28 år senare” kunnat bli sommarens skräckhöjdpunkt. I stället trasslar filmen in sig i ett virrvarr av lösa trådar och utdragna snyftceremonier. Det är dock högst njutbart att återigen se Danny Boyle tänja på tekniska gränser till genrens fördel. År 2002 filmades zombiepesten med enkla DV-kameror för hemmabruk – en hyllning till de lågupplösta videoinspelningarnas tid. Tjugotre år senare ersätts de, passande nog, av ett fyrtiotal iPhones, monterade på specialbyggda riggar.

Efter några fenomenalt skickligt filmade, blodstänkta sammandrabbningar i början tappar filmen plötsligt fart. Spänningen falnar, och fokus förflyttas till att lansera den redan utannonserade uppföljaren ”28 år senare: The bone temple", med premiär om drygt sex månader. Inte ens zombiemutanter undgår Hollywoodfabrikens ständiga produktionspress.