Drama
Titel: Love life
Visas på: Bio
I rollerna: Kento Nagayama, Fumino Kimura, Atom Sunada
Regi: Kôji Fukada
Speltid: 123 min
Betyg: 2
I ett japanskt miljonprogram bor Taeko (Fumino Kimura) med sin man Jiro (Kento Nagayama) och deras sexårige son Keita (Tetta Shimada). När ridån går upp tycks tillvaron idyllisk. Familjen förbereder för kalas. Först ska de fira att Keita har vunnit en tävling. Sedan ska kalaset övergå i en överraskningsfest för Jiros pappa Makoto som fyller 65. Men under ytan är relationerna trassliga. Makoto vägrar acceptera Jiros och Taekos äktenskap, eftersom Taeko redan varit gift en gång och Keita är hennes son från det äktenskapet. Enligt svärfadern är hon då "begagnad".
Ytterligare ett orosmoln är Jiros ex Yamazaki (Hirona Yamazaki) som också ska komma på festen. När Taeko och Jiro träffades var han redan förlovad med Yamazaki, och hon har inte kommit över hans svek. Dessutom har Jiro dolt hela historien för Taeko.
Låter det rörigt? Det är det. Och då har vi inte ens kommit fram till den centrala intrigen.
Under kalaset råkar Keita ut för en olycka, vilket i förlängningen gör att hans sedan länge försvunna pappa, den döve och numera hemlöse Park (Atom Sunada) plötsligt dundrar in i Taekos liv. Den sköra dynamiken i familjen rubbas, och livet börjar falla samman som ett korthus.
Det klassiska upplägget ett mörkt förflutet/hemsk olycka raserar en familjs skenbara lycka, har regissören Kôji Fukada redan med framgång använt sig av i hyllade "Harmonium" (2016). I "Love life" är det dock lite väl tunt för att bära hela den två timmar långa filmen. Skildringen av barnets olycka och familjens sorg känns som dramatiskt effektsökeri. Ett billigt sätt att pressa åskådaren till att känna någonting, utan att bottna i vad det egentligen är man vill säga. Händelsen används som en enkel motor för resten av berättelsen, där vändpunkterna följer tätt på varandra.
En enda scen är någorlunda trovärdig och intressant – och det är inte en av de mest dramatiska. I stället är det när Taeko och hennes svärmor Akie tar en cigarett på balkongen. Akie har börjat gå i kyrkan, och berättar om hur det är. Hon säger att hon är ensam, trots att hon har sin man och sin son. Eftersom man inte kan dö tillsammans. Denna korta ordväxling ger mig en ledtråd till vad filmen kanske egentligen bär på. Synd att det knappt går att urskilja bakom det överlastade dramaturgiska bygget.