Konsert
Avantgardet
Katalin
Lördag 15 februari
Betyg: 4
Rasmus Arvidssons huvudbudskap är tydligt: det var bättre förr. Även om det förvisso finns gott om samtida ljuspunkter på den svenska indiekartan, för den som är tillräckligt uppmärksam, har han en poäng. Landets mindre spelställen dör som flugor, anslagen till kulturen minskar och mötesplatserna där ungdomar bildar band är en utrotningshotad art.
För Avantgardet tar hundåren aldrig slut – det är det som är själva grejen. Sedan 2016 har bandet varit handelsresande i Nybroboogie och avverkat varenda svensk håla i radioskugga. Finns det ingen lokal scen, då skapar Avantgardet en – exempelvis på din lokala thaikrog. Pengar är sekundära; går bandet jämnt ut betraktas det som en framgång. Huvudsaken är att få sammansmälta med sin trogna publik och att ibland tända indieelden i ett par hungriga tonårsögon.
Så hur många nya banddrömmar slog rot i kväll på Katalin? Med tanke på gensvaret skulle det inte förvåna mig om det såldes ovanligt många gitarrer på den lokala musikbutiken imorgon.
Rasmus Arvidsson är ingen frontman som jobbar med långa startsträckor. Redan under inledande låtar som “Walk of Shame” och “Homerton High Street” utnyttjar han på outtröttligt Jagger-manér varje centimeter av scenen och tar med jämna mellanrum stökiga utflykter i publikhavet. Det finns inte en död sekund. Enda gångerna han hämtar andan är när han ska säga något viktigt om sakernas tillstånd.
Arvidsson har med sig en drös av skickliga musiker. Tillsammans blir de ett slags E Street Band som växt upp i nedgångna engelska arbetarförorter på en stadig diet av Libertines och Dexys. Eller som de själva kallar det: The Full Avantie Experience. Här skymtar vi bland annat Marcus Olsson på keyboards och saxofon, som har otaliga turnéer med Eldkvarn och Lundell i bagaget. Olssons känsliga handpåläggning i “Häll ut” är en omistlig höjdpunkt.
Bandet avverkar spår från alla sina tio (!) fullängdare. “Det kommer en tid för alla när stjärnorna slutar falla” ylar Arvidsson om sin egen tid som missbrukare, medan publiken ännu en gång tar ton i en välskriven refräng. Ja, Avantgardet-formulan lider av en viss upprepning, men vad spelar det för roll när det utförs så här bra?
När jag under gigets slutskede bevittnar hur halva publiken bjuds upp på scen, är det uppenbart att Avantgardet inte bara är ett band. Det är en folkrörelse.