Deckarsvep
Kulmen på höstutgivningen av spänningslitteratur är förmodligen precis nu, lagom långt från julen. Fast de kommer ständigt, inte minst svenska romaner. Så det blir kortfattade omdömen här.
Börjar dock med en utrikes. Peter May, mannen bakom mästerliga ”Lewistrilogin”, skrev ”Lockdown” redan 2005, i skuggan av fågelinfluensan. Den förkastades som för orealistisk av förlaget, men kommer påpassligt ut nu. Det handlar om en mördare i ett nedstängt London där befolkningen dignar under en virusepidemi. Lite extra tillskruvat men annars alltför välbekant. Välskrivet och spännande av en författare som kan sina saker. Lite viruskunskap på köpet.
Mer utrikes, välkommet nu när resandet är på miniminivå. Italienska Ilaria Tuti imponerade stort med debuten ”Blommor över helvetet” och följer upp med ”Den sovande nymfen”. Också här är den alltmer dementa kommissarie Teresa Battaglia i centrum när en tavla målad i mänskligt blod upptäcks. Berättelsen blir en intrikat historia med rötter i andra världskriget. Fascinerande och originellt, med en intrig som gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken.
Betydligt närmare hamnar man i Kjell Erikssons ”Dödsuret”. Den forne Uppsalaförfattaren far fram och tillbaka i världen men behåller sin kärlek till Roslagen. Och sin huvudperson Ann Lindell. Hon har numera slutat som polis men kan inte låta bli att ta tag i ett gammalt försvinnande. Som vanligt i hans böcker är det en mycket bra personskildring och han fångar miljöerna på pricken. Intrigen är av bra klass men det är människorna och relationerna som berör på djupet och stannar kvar i sinnet efter läsningen. Likaså hans kärlek till landsbygden.
Uppsalaprofessorn Mattias Gardell debuterar skönlitterärt med ”Parabellum”, en berättelse med en tydlig agenda. Motiven rör sig runt bristerna i vården då en sjukhusdirektör hittas mördad. Och då berörs ändå inte vad coronan ställt till med. Välskrivet och han kan sina saker, men en smula omständligt och agendan ställer sig lite i vägen för historien.
Även Mons Kallentoft har sedan länge en kvinnlig huvudperson. Malin Fors har blivit snudd på en vän under åren och hennes tillkortakommanden med alkoholen och relationerna engagerar, liksom hennes skicklighet som polis. Det gör de förstås också i ”Satanskäftarna” där en ung man hittas död och biten. Ytterligare ett mord och frågan väcks: går en sadistisk seriemördare lös? Som förväntat en tät och intensiv historia med många beröringspunkter med samhällsfrågorna, Kallentoft kan sina saker.
Det kan förstås också Tove Alsterdal, en av våra bästa just nu. Hennes förra ”Blindtunnel” tog tempen på en glömd Europafråga, denna gång hamnar vi i det nya svarta, Norrland. Närmare bestämt i Ångermanland. I ”Rotvälta” vänder polisen Eira Sjödin på många stenar, somliga övervuxna av mossa, andra helt nysprängda. En bladvändare av klass, boken är helt rättvist nominerad till Årets deckare av Svenska deckarakademin. Miljöer och personer så närgånget men kärleksfullt närmade.
Viveca Sten med ”Offermakaren” – också i Norrland, Åre – och Jonas Moström med ”Kameleonten" – bra persongalleri – visar återigen vilka duktiga hantverkare de är utan att det blir riktigt originellt. Böckerna läses med behållning och det är skicklig underhållning, även om jag saknar det där lilla extra.
Besvikelserna då. Det lär finnas ett uttryck hos den engelska polisen som heter ”the kiss-rule” (keep it simple, stupid). Alltså att inte krångla till det i onödan. I den fällan går tyvärr två av mina största förväntningar. Jag har den största respekt för Hans Rosenfeldt som både bok- och manusförfattare. I ”Vargasommar” startar det bra med att man hittar människorester i en död varg. Han har ett bra galleri av huvudpersoner tills han introducerar mördarroboten Katja, en supertränad ung kvinna som klarar allt. Där faller det hela, även om spänningen gör att man läser vidare till slutet.
Även pseudonymen Lars Kepler (författarparet Ahndoril) går lite i samma fälla med ”Spegelmannen”, med en högst osannolik intrig. Kommissarie Joona Linna är en bra huvudperson även i denna åttonde bok och berättelsen är lika välskriven och ohygglig som den brukar. Och visst blir man härligt lurad, men det håller inte. Jag kan inte köpa förklaringen helt enkelt. Synd på en bra bok i övrigt.
Så, förbanna inte mörkret, tänd läslampan och hugg in. Inte bokstavligt dock.