Psykolog Fredric Bohm, sexolog Kalle Norwald och psykoterapeut Maria Farm.
Lika säkert som att föräldrar varje år ”rasar” mot att tv-julkalendern är läskig, kommer matchningarna i ”Gift vid första ögonkastet” att jämnas med marken av tittarnas bandsågar. Man ömkar någon snäll kille vars fru, som sagt sig vara trött på ”bad guys”, inte känner attraktion, eller förfasas över att samma snälla kille överlåter ansvaret för relationen på kvinnan.
Sådana bekymmer har även människor som hittat varandra på egen hand. Arrangerade äktenskap kan bli lika lyckliga som kärleksäktenskap kan vara katastrofala. Traditionellt lär dock den som gifter sig med någon den inte själv valt knappast förvänta sig omedelbar samhörighet.
”Gift vid första ögonkastet” gapar efter mycket. Deltagarna vill ha det bästa av två världar. Trötta på dejtingappar har de underkastat sig SVT. Jag förväntar mig nästan att de ska stämma upp i ”Matchmaker, matchmaker” från musikalen ”Spelman på taket”. Så snart deras mammor pliktskyldigt torkat tårarna efter vigselceremonin, står det dock klart att de nygiftas bild av kärlek är formad av samtidens ideal- det ska säga ”klick”, helst vid första ögonkastet.
Att experterna får klä skott för äktenskapshaverierna är i sin ordning. Oklart däremot om de kritiseras på rätt grunder. Är inte problemet att de är… experter? Smaka på ordet. Experters jobb är inte att säga vad vi vill höra. Om jag konsulterar en fotexpert lär hen säga åt mig att byta mina älskade flipflops mot fotriktiga kardborresandaler. Pensionsspara och sluta snusa är andra expertråd jag inte vill ha. Ställer jag upp i ”Gift vid första ögonkastet” lär jag tussas ihop med en mänsklig motsvarighet till fotriktiga skor. Ibland, som under en pandemi, är det nödvändigt att lyssna på experter. Tv-underhållning är inte en sådan situation.
Underhållning, ja. Störst gapar ändå konceptet i sig, eller SVT:s tappning. Produktionen jobbar hårt på en fasad värdig våra skattepengar. Vi ska tro att de bara vill göra ensamma själar tvåsamma. Som om det inte vore svårt nog att bli kär på beställning utan att hårdbevakas av kamerateam på jakt efter smaskiga vinklar. Som om det inte var underhållning.
Australiens version (finns på Cmore) får mig att inse vad som skaver i svenska ”Gift vid ögonkastet”. Där är det tydligt att casting och upplägg syftar till att skapa drama. Paren får i uppgift att rangordna alla deltagare (inklusive gemålen) efter hur heta de är. Sjaskigt men, på något förvridet sätt, ärligare än den svenska pretentionen att åstadkomma något fint och tänkvärt med en dokusåpa.
I Sverige säger experterna saker som ”kärlek är en konstform” och väcker ungefär lika mycket lust som Folkhälsomyndigheten. Kollegorna på andra sidan jorden ser med illa dold förtjusning sina turturduvor vänstra och storma ut gråtande från blöta fester. Andelen par som håller ihop efter programmet är ungefär densamma här som där.
Klart public service-pengar inte kan gå till fylla och otrohet. Frågan är om de ens bör bekosta det högtravande men samtidigt rätt slätstrukna drama som ”Gift vid första ögonkastet” är. Inte för att jag inte tänker titta, men jag har ju trots allt betalat för det.