Henrietta Driving fick sig en ögonöppnare av att se på dejtingsåpan "Hotell Romantik".
Inte trodde jag att Hotell Romantik skulle vara något för mig, men på något sätt fastnade jag direkt. Det var realityserien jag behövde, ett avbryt från alla 20-åringar med fillers och tatueringar som vill synas i tv-rutan. Det kändes genuint och det var riktig feel-good. Här har man, som 65+, valt att satsa på kärleken, att dejta och hitta någon att dela livet med.
Sista avsnittet lämnade mig dock med en bitter eftersmak. Nästan ingen hittar någon att spendera livet med, och dejtandet verkar bestå av samma problem som jag, som 25-åring, och alla mina vänner mött under våra relativt få år på dejtingscenen. Verkligheten knackar på, jag inser att vi kommer behöva stå ut med samma skit hela livet.
Jag är redan så trött på dessa ”kanske-män". Jonathan Unge skrev för ett tag sedan en uppmärksammad krönika om passiva och icke-kommunikativa män som man aldrig vet ut och in med och att de borde steppa upp. Jag kan inte annat än hålla med. Jag är alltså inte ensam, Unges krönika är en reaktion på en annan väldigt uppmärksammad krönika av Nora Adin Fares, vilken handlar om hur trött hon och många andra kvinnor är på samma sak. Båda krönikörerna tar upp att kvinnor idag söker män som klarar av att möta deras emotionella behov, men att männen inte hunnit med att utveckla detta innan jämställdhetsvågen hindrade dem från att uppvakta.Vi lämnas därmed till att dejta män som inte tar initiativ och inte kan kommunicera.
Det är mycket möjligt att det stämmer, men är det inte tröttsamt att vi ständigt ska behöva ursäkta och förstå att det ”inte är så lätt att vara man i dagens samhälle”?
På det romantiska hotellet möts vi av dessa män. Han som inte vet vad han vill, han som inte kan säga det eller agera på det och han som tänker på en relation som ett jag och inte ett vi. Inte förändras det. Det som verkar hända är att kvinnorna lär sig att tidigt gå vidare. Jag märker att det börjar hända i min ålder, ständigt uppmuntrar vi varandra att skita i männen som inte ger oss tillräckligt. Vi kanske inte är där än, men tanterna i programmet vet minsann. Synd att det återigen är kvinnan som ska ändra sig för mannen.
Det var väl naivt av mig att tro att det förändras, att vi någon gång kommer spela på samma våglängd. Tråkigt bara att få veta det när man är 25, jag hade nog gärna levt i min bubbla av ovetande lite längre.