Staffan Westerberg bor tillsammans med livskamraten Hans Persson i ett grönt hus utanför Uppsala.
Staffan Westerberg är Sommarvärd i Sveriges Radios P1 3 juli. Han ser fram emot att lyssna, om han lever.
– Det är nåt alldeles särskilt! De känns som en premiär, alla finns i salongen även om de sitter hemma, de lyssnar och reagerar, stönar och skriker. Jag hoppas att de både skrattar och gråter, säger han och skrattar.
Hans Persson, hans livskamrat, välkomnar UNT i dörren till det gröna huset utanför Uppsala och visar in till rummet där Staffan Westerberg sitter i sin rullstol.
Han vinkar glatt.
"Man ska vinka hej!" säger Staffan Westerberg som är Sommarvärd i Sveriges Radio P1 på måndag 3 juli.
I sitt sommarprat kommer han bland annat att prata om sitt teaterliv och om att överlista döden. Producenten på Sveriges Radio fick veta att Westerberg ville spela in sitt sommarprat direkt, i april.
– Jag tänkte att utifall jag skulle kolavippa finns inspelningen kvar. Producenten vet om att det får sändas även om jag är död, men jag hoppas att jag lever så jag får lyssna själv, säger han och småskrattar innan han fortsätter:
– Nu när inspelningen redan är gjord tänker jag att, herregud jag kan ju ingenting! Jag är inte så välformulerad som alla andra som sommarpratar, jag är en annan sorts människa, en känslomänniska, tror jag. Jag ville alltid hoppa upp på scen men jag var hela tiden livrädd att jag skulle dratta på arsle och slå mig i "rövven", som en clown.
Staffan Westerberg är fast i sin rullstol. Hans livskamrat Hans Persson hjälper honom mycket och ser till att vattna alla plantor i trädgården och inomhus. I förgrunden på väggen syns en av Westerbergs dockor, Chaplin.
Han är speciell, Staffan Westerberg. Intrycket är en glad och varm person, men han säger flera gånger att han nog egentligen är en människa med mycket sorg och ledsamhet i sig och ett ständigt självtvivel. Numera sitter han i rullstol och har hemtjänst som kommer till honom fyra gånger om dagen.
– Jag tycker så mycket om dem. Människor från många olika länder, som betyder mycket för mig. Det är som att få vara på ett glatt tivoli där man inte riskerar att förolyckas.
Han står inte längre på Teater Brunnsgatan fyras scen, teatern som startades av Allan Edwall, togs över av Kristina Lugn och nu drivs av Martina Montelius.
– Varje gång inför en föreställning har jag sagt att jag inte kommer att leva till premiären. Men nu har jag slutat mina teaterdagar. Kristina och jag var nog lika tokiga och galna, udda. Jag kommer ihåg när det gjordes en omröstning bland studenterna på Stockholms universitet om de värsta människorna i världen. Jag och Kristina kom före både Hitler och Stalin på den listan.
Hans Persson, Staffan Westerbergs livskamrat, målar. Här med ett porträtt av Kristina Lugn. Hon var ledare för Teater Brunnsgatan fyra som numera drivs av hennes dotter Martina Montelius.
Han skrattar åt det nu men minns också långa perioder av hat och förföljelse, något som varit svårt att ignorera. Hatet handlar om att människor uppvuxna på 70-talet säger sig ha fått svåra trauman av barnprogrammet "Vilse i pannkakan". Han gjorde en standup på Teater Brunnsgatan år 2002, där han bland annat erbjöd terapi för dessa nu vuxna barn.
För dem som inte vet är "Vilse i pannkakan" ett surrealistiskt barnprogram om en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka. I stället börjar han fantisera om varelser som lever i den jättelika pannkakan.
Han säger i tidigare intervjuer att han stått upp för sig själv under hela livet.
– Jag är en seg norrlänning och trots den förföljelse som gjorde mig jävligt ledsen har jag ändå gått vidare, jag ville leva och syssla med tv. Så jag fortsatte. Jag är tvungen att göra det! Det handlar om att fortsätta leva! Jag är som en äng med ax, jag fortsätter vaja i både med- och motvind. Som lyckan helt enkelt, att få vara lycklig en gång i sitt liv, faktiskt, säger Staffan Westerberg.
Två av Staffan Westerbergs alla dockor sitter och funderar på en säng.
UNT ber honom att jämföra sociala medier och internet som enligt forskning skapar psykisk ohälsa med det trauma som många upplevt att hans figur Storpotäten skapat.
– Oj, ja ... (han tystnar en lång stund). Jag tror att det är farligare nu. Storpotäten var ändå en fiktiv sagofigur, sociala medier är fullt av människor som skrämmer på riktigt. Storpotäten skrämmer ofarligt för att han skrämmer så tydligt och klart.
Hur kom figuren till?
– Jag fick en uppgift att göra barnprogram och jag är mest av allt vilse i pannkakan själv. Storpotäten blev en drummel och despot att skratta åt. Han åkte i en tafflig Ford och försökte bestämma över alla. Man skulle skratta åt honom, det finns många stora drumlar i vår värld. Jag själv är mera som Vilse, dockan.
Vad önskar du dig mest i livet just nu?
– Att få fortsätta ett litet tag till så jag kan lyssna på mitt program. Jag kan inte önska för mycket, jag är ändå snart 90, man får vara tacksam. Jag försöker vara så glad som möjligt men det är nog en mera sorgsen person du pratar med, tror jag, säger Staffan Westerberg.