Kitty Jogenby uppträdde för första gången förra året innan pandemin startade.
Kitty Jogenby har alltid skrivit till och från, men började för två år sedan att ta del av poesi och just Poetry slam, en tävlingsform i estradpoesi.
– Första gången jag framförde något var på Poetry slam i Uppsala i januari eller februari förra året. Men sen har allting varit digitalt. Jag brukar publicera mina texter på Instagram, men det är mer för min egen skull, säger hon.
Den 15 maj var det final i Det stora digitala poesimästerskapet på Reginateatern, vilket Kitty Jogenby också vann.
– Det var roligt och förvånande, men också oviktigt. Själva vinsten och tävlandet är inte poängen, utan att få dela sina texter och känslor i ett sammanhang där andra vågar göra likadant, säger hon.
Kitty Jogenby har alltid velat framföra sina texter, men vågade inte förrän hon själv började gå på Poetry slam.
– När jag såg människor våga gå upp på scenen, vara sårbara och alltid bemötas med applåder gjorde att jag kände att jag också klarar det här. Acceptansen och att veta att ens ord är okej var det som verkligen fångade upp mig, säger hon.
Till vardags arbetar hon inom vården och har precis läst klart till specialistsjuksköterska i palliativ vård. Nu jobbar hon med människor i livet slutskede. Texten som hon framförde i tävlingen handlade om Tobias, som egentligen heter något annat, som har drabbats av cancer.
– Mycket av det jag skriver är sådant som jag själv blivit berörd av och jag tror det är viktigt att man fortsätter bli berörd när man arbetar inom vården. Tobias var ett patientmöte som triggade mycket känslor hos mig eftersom han skulle ha kunnat vara min pappa. Då var jag tvungen att fightas med känslan av att jag också kommer förlora min pappa en dag, säger hon.
Förra året flyttade Kitty Jogenby från Uppsala till Storuman för kärleken.
– Jag flyttade 73 mil i september. Min sambo är härifrån och vi längtade efter att bo på landet. Just nu har vi bara kålplantor och en hund, men planen är att det ska få flytta in höns i framtiden.
Hon har nyligen startat en poesigrupp och längtar efter att få skriva om känslor igen, nu när hon är klar med sin magisteruppsats.
– Jag skriver mycket om patientmöten som innebär möten med döden. Jag har många historier samlade om döden och hur vårdpersonal kan hantera och våga prata om det. Det är en bok jag går och funderar över. Framtiden får visa om det bara är en dröm eller något jag vill förverkliga.