I den mörkaste natt en låga tar sig in
och bjuder upp till dans.
Ingenting är försent förrän det är försent:
ur all aska ett frö kan börja växa
och bli en klätterväxt vild,
en bönstjälk för själen att ta sig upp via,
tills det inte går att nå högre –
allt är vind och möjlighet
och den som störtar har åtminstone försökt.
Han var en låga från Orienten
som tog sig in i Poetens natt –
från ingenstans dök han upp med sina ord
som lyste hennes väg,
mitt under den vilda flykten:
”Maybe everything will be different with me.
Because I am Bel.”
Hon behövde inte ens be om det,
hon fick genast permanent uppehållstillstånd i hans hjärta.
Hon behövde ingenting förklara.
”Jag är din skugga. Jag är din spegel. Jag är du.
Min tiger.
Min fjäril.”
Ovanför henne en gnistrande flamingoflock –
hennes fantasi som flyger genom varje ögonblick.
Vad är verklighet och inte?
För henne glider det samman.
Ordet står allvarsamt i ett hörn,
påminner gärna om kallet.
Eftersom hon med ordet kan strida
så har hon en plikt att strida
för de bortglömda, gömda, tystade,
böjda, brustna och förtvivlade,
ja, även för dem som har gjort henne ont,
särskilt för dem.
Nyårsafton 2020 –
han kom från Marocko för att hålla hennes hand
och se Uppsalas himmel explodera
av förväntan inför det som komma skall.
Var finns Covidskan nu?
I Guds eller Satans bakficka?
På årets fjärde dag säger de ja till varandra.
Det är inte för tidigt,
de träffades en julidag i fjol,
men har alltid känt varandra,
de fick leta så länge bara.
Poetens föräldrar –
hennes storm av kärlek –
bevittnar det ingångna avtalet om
villkorslös passion.
Covidskan står ute på gatan i iskylan,
rörd,
vill hon med,
istället för den slakt som väntar.
Nygifta reser de över ett ännu ovetande Europa.
Under passagen över Medelhavet
ser Poeten för sitt inre
de som kantrar, drunknar, simmar,
kravlar sig upp på land,
motas tillbaka
av rädslans lakejer.
Det är synd om människorna.
Och som de syndar.
Hans ansökan om uppehållstillstånd
sänds från en blå terrass i Essaouira,
där havets strand löper som en mjuk båge
mellan fiskehamn och surfare.
Covidskan ryser och huttrar
i det vackra men iskalla huset,
följer Poeten med blicken,
vet hur lika de är.
En förr sjuk, nu rasande flicka
som har fått nog av att bli dömd
till att inte få existera.
Världen må brinna!
Äntligen är hon skoningslös
mot alla utom sig själv.
Men hon är så mycket mer:
Klimathämnden vred.
En konspirationsteori som infriat sitt dystra löfte.
Ett angrepp från dem vi aldrig sett,
men som alltid sett oss.
Slumpen.
Ödet.
Satans påfund.
Covidskan och Poeten i skymningsmöte.
Havet sköljer över deras nakna fötter.
”Jag hängde på korset likt Kristus”, säger Poeten. ”Och de såg bort.”
”Vilka?”
”De som tror att saker och ting går över om man ignorerar dem.”
Tystnad. Deras blickars maktkamp.
”Ska du skona mig nu?” frågar Poeten. ”Eller vet jag fortfarande inte vad lidande är?”
Hon kan knappt resa sig ur sängen på en månad.
En utmattning bortom orden.
Han böjer knä vid hennes sida,
smeker hennes ömsom kalla, ömsom heta panna.
”Du måste åka hem.”
”Du är mitt hem.”
”Du måste ändå. Jag kommer snart efter, i mars, efter Paris.”
Hon landar i februari,
flyr i mars till föräldrarna i byn på berget,
medan Bel flyr upp bland andra berg,
bortom de tätbefolkade städer
där Covidskan effektivt sprider sin pest.
Konferensen i Paris ställdes in,
liksom allt annat.
”Habibti …”
Han gråter i hennes öra.
”Även om jag dör nu
och världen går under,
så kommer jag att dö med ett leende på mina läppar,
för jag har fått vara din.”
”Habibi”, viskar hon,
”Ingen av oss ska dö, vi har ett helt liv att dela.
Jag är en krigare, så även du:
använd ditt tredje öga,
som ser vad som sker innan det sker
välj därefter dina vägar
då rår hon inte på dig.”
”Vi måste lära oss att gå på vatten för att överleva detta”,
säger fadern,
sedan den obegripliga sorgen –
ovanpå pandemin –
våldfört sig på honom, modern och Poeten.
Att vara människa är att uthärda
de största utav förluster
utan att böjas till bitter förnedring.
Bruten däremot kan man skrika i vinden
att jag gick sönder för att återuppstå.
De tar varandra i handen och tänder ljus
för dem som gick vilse och försvann.
Världen må skälva!
Lik staplas ovanpå varandra i New York.
Massgravar grävs.
Amazonas brinner, Kalifornien, Moria
Beirut exploderar,
belarusierna kräver sin frihet,
studentrevolterna blir allt fler
och Black Lives Matter skanderar:
”I can’t breathe!”
Efter fem månader isär
öppnas en gräns
flyger ett plan
med en poet.
”Habibti!”
”Habibi!”
I gryningen väcker han henne med
hud till frukost –
sedan tar det aldrig slut.
Gud ler mot dem,
dagen är vild,
hon släpper tiden,
till middag lagar han henne.
Myntateets ångor stiger mot natthimlen,
extasens slingrande hieroglyfer.
”Habibti Johanna.
Vi bara campar i det här livet,
vår existens är ett ögonblicks veck
i tillvarons tyg.
Så njut ögonblicket!
Njut mig!”
Sommarens limbo,
hans väntan på att kallas till intervju.
De isolerar sig i lägenheten,
vet att Covidskan även på Oujdas gator går,
en hostande skugga,
nu mer ledsen än vred.
Terrordåd i Paris.
Den kränkta friheten
mot de kränktas frihet.
Ingen bryr sig om de två kvinnor i hijab
som med knivar sticks av blind hämnd.
Limbons tid är över.
Kallelsen har kommit.
Den 8 december vill Myndigheten veta
varför hon är hans allt.
Avskedet gör för ont.
Men han kommer snart efter.
”En månad, kanske två.
Ta fram all din styrka,
jag behöver att du är stark för mig.”
Stormen av kärlek möter henne på Arlanda.
Covidskan ligger i resväskan,
sovandes sött som ett barn.
När stunden är inne ger hon sin flamingoflock i uppdrag
att ta Covidskan till The Greatest Spaceship Ever
som Trump låtit bygga,
utifall en neslig förlust skulle tvinga honom att svinga golfklubban i rymden,
i väntan på revansch.
Bland gästerna på invigningspartyt syns
den lille raketmannen
Putin, Netanyahu, Bolsonaro, Erdogan, Orban
och några till
av samma typ.
De tror att det är rymdpremiär för någon storfilm om Tupén:
Lång dags färd mot diktatur.
"Men var är brudarna?"
Sedan Melania smugglat ombord Covidskan,
i öde rymd hon planlöst driver
med dem.
Genom takfönstret nyårsafton 2021
anar Poeten skeppet som en svärtad låga.
I väntan på habibi
skriver hon flammor i den egna natten,
påminner sig om att ur all aska kan livsträd växa
och bli vackrare än någonsin förr,
genom att om och om igen plantera öppenhetens frö,
modet att låta kärleken segra.