Den 21 oktober förra året lämnade en av Belarus mest upplyfta poeter, Dmitrij Strotsev hemmet som vanligt, men försvann spårlöst. Först dagen efter blev det känt vad som hade hänt: KGB:s specialförband hade fört bort honom, tvingat en säck över hans huvud och kastat in honom i en bil för att ta honom till det ökända Akrestsina-häktet, en plats med omvittnade tortyrmetoder.
Under måndagen kom han till Stockholm för att ta emot Tucholskypriset som varje år delas ut av Svenska Pen till en hotad författare.
– Många journalister frågar mig vad jag vill att världen ska göra för Belarus. Känn inte medlidande, svarar jag. Det viktiga är att stödja oss i vår glädje, för då kan vi mobilisera oss och bygga upp vår integritet. Att jag fick det här priset i dag är ett tecken på det svenska samhället och kulturen förstår vikten av konsten och skönheten.
Det är efter ceremonin och han har just tagit emot priset. Nu tar han ett glas vin och minglar, säger att han ser fram emot att komma till Uppsala nästa dag.
– Jag var där i våras, och det var så märkligt, för jag hade förberett mig på stressiga dagar med intervjuer och uppläsningar. Men eftersom vi var mitt i pandemin var programmet väldigt lugnt. Jag fick två fantastiskt fina dagar där jag kunde strosa runt med min vän, vi tittade på runstenar och besökte Domkyrkan. Jag förknippar Uppsala med en lätthet och en stad där jag kan röra mig fritt.
När Dmitrij Strotsev blev vittne till protesterna mot Lukasjenka under förra sommaren kunde han, som han uttrycker det, inte vända bort blicken.
Det var en impuls att skriva om det han såg, en "konstnärlig intuition" kallar han det, och så snart dikten var klar la han ut den på sin egen Facebooksida. Hans vänner delade den, och inom loppet av ett dygn hade den fått enorm spridning. Strotsev fortsatte själv att delta i demonstrationerna under hela sommaren och att varje dag skriva en dikt om sina upplevelser. Resultatet blev samlingen "Belarus omkullkastat".
– Jag har alltid skrivit den här typen av dikter. Rösten hade inte förändrats, men akustiken.
Via sociala medier spred sig hans dikter som en löpeld över världen, han publicerade en text på kvällen och morgonen efter var den översatt till femton språk.
Han dömdes egentligen inte för att ha skrivit poesi, den officiella anklagelsen var "olovlig demonstration".
– Men såklart hade de koll på mig, det var inte en slump att det var KGB:s specialförband som grep mig. Jag blev dömd enligt en standardparagraf, den heter 2334. Den känner alla i Belarus till, och vi använder den på olika sätt i våra protester – till exempel skjuter vi fyrverkerier klockan 23:34.
På frågan om han blev överraskad över vilken provokation hans poesi innebar svarar han att han kvällen innan gripandet hade skrivit en dikt med den självironiska titeln "Strotsev, varför är du fortfarande i frihet?" Så ja, han förstod vilken kraft hans texter hade.
– Jag försökte heller inte gömma mig, jag la inte bara ut poesi på mina sociala medier utan också bilder på när jag aktivt deltar i demonstationerna.
Han medger att han har författarkolleger som menar att poesi inte lämpar sig för att skildra politiska skeenden. Men han själv hävdar motsatsen.
– Det har tagit mig femton år att utveckla det här språket, att kunna uttala mig politiskt utan att tappa det konstnärliga uttrycket. En vanlig människa, som inte är konstnär, som är med om sådana här våldsamheter skriker rakt ut, men en konstnär har förmågan att uttrycka sig, det är viktigt att konstnären gör det, att vi använder vår röst till det.
Livet har förändrats för Dmitrij Strotsev, precis som för hela den belarusiska befolkningen. Under 1990-talet blev han till exempel inbjuden till tv-program som den kände författare han är. Men de senaste åren har han blivit tystad.
– Nu har de gallrat bort mina böcker från biblioteket. Och de har fått order om att inte köpa in nya.
Du bor ändå kvar i Belarus, är du inte rädd?
– Sedan förra sommaren lever vi i en sorts psykologisk gunga. Om vi blir överväldigade av oro tar vi stöd i det sociala umgänget, i humorn. Det är viktigt att inte känna sig ensam. Tillsammans blir vi kompletta, då släpper stressen och vi kan återgå till någon sorts jämnvikt. Jag skulle inte säga att jag upplever en depression av att leva i Belarus, men det är obekvämt.