Per Johansson på frilanskontoret på S:t Olofsgatan. Som manusförfattare till podden "Svenska mordhistorier" ser han alltid till att kontakta de anhöriga till de som blivit mördade, innan han gör ett avsnitt.
Fascinationen för true crime, verklighetsbaserade böcker, poddar och filmer som utforskar ett brott, inleddes i Sverige under 1960-talet när kvällstidningarna myntade begreppet "sommarmord" (vacker, ung kvinna försvinner och hittas död och våldtagen – fortfarande lika vacker). Internationellt har genren nu exploderat genom streamingtjänsternas extremt stora utbud av både serier och dokumentärer, men redan 1974 var "Helter Skelter", den sanna historien om Manson-morden, den bäst sålda true crime-romanen.
Genren har de senaste åren utvecklats till att vara mindre cynisk. I stället för att bara betrakta brotten utifrån händer det oftare att man nu också låter de anhöriga komma till tals, och skapar berättelsen utifrån deras medgivande och premisser.
Per Johansson har ett förflutet som kriminalreporter på UNT och jobbar i dag med att skriva manus till podden "Svenska mordhistorier".
– Mitt intresse för krim vaknade när jag började gå på rättegångarna i Tierps tingsrätt som nyutexaminerad journalist för 20 år sedan. Brott är så dramaturgiskt tacksamt. Det finns ett tydligt före och ett tydligt efter, och så handlar det om människor på olika sidor om det.
Redan innan han började jobba med "Svenska mordhistorier" hade han fått förfrågningar om att starta en krimpodd, men han var skeptisk eftersom han upplevde att många krimpoddar gjordes på de anhörigas bekostnad. Först när han förstod att produktionsbolaget som gör "Svenska mordhistorier" kontaktar de anhöriga och erbjuder dem att komma till tals blev han intresserad.
Vad är det svåraste med att kontakta en anhörig till någon som blivit mördad?
– Om jag läst intervjuer där de anhöriga uttalat sig nyligen är det ofta ett tecken på att de vill prata och att de vill att det ska skrivas om det. Jag hittar också ganska många brott som är bortglömda, då kan det vara svårare för jag har ingen aning om hur de anhöriga mår eller var de befinner sig mentalt i förhållande till mordet.
Per Johansson på platsen där restaurang Profeten förut låg på Sysslomansgatan. Här sköts fem ungdomar ned av en man med k-pist en kväll i april 1970 . En av dem avled senare och en juridikstudent dömdes för dråp. Händelsen blir snart ett poddavsnitt av Per Johansson.
När Per Johansson kontaktar de anhöriga skickar han alltid ett pappersbrev.
– Så att de ska få frågan i lugn och ro, och inte ha mig i örat när de reagerar. Två av tre säger ja, vilket förvånar mig. Jag trodde att det skulle vara mycket färre. Jag ser det som ett tecken på att det inte är helt förkastligt att hålla på med true crime.
I sättet han pratar om genren ligger hela tiden den självkritiska blicken. Varför gör man det här? När blir det snaskigt? Finns det ett värde som är högre än den blodtörstiga spänningen?
Enligt Per Johansson finns det mycket i den stora produktionen av true crime som är problematiskt och som går ut över de som drabbats av brotten. Han tar "Rättegångspodden" som exempel. Den görs genom att producenterna begär ut ljudfiler från rättegångar, polisförhör, avlyssningar av misstänkta och larmsamtal till 112. I den kan man bland annat höra om Annika och Roger Moberg vars 19-åriga dotter Tova mördades 2017 av en före detta pojkvän. Två år efter att de förlorat sin dotter var avsnitten om Tovas död bland "Rättegångspoddens" mest lyssnade. Föräldrarna har i efterhand kritiserat programmet, och berättat om chocken när de hörde sina egna röster från förhören, och hur de återigen ramlade ner i ångesten som de kämpat för att klättra upp från.
– Då har producenterna haft ett oansvarigt sätt att jobba på där man inte tar ett publicistiskt ansvar. Poddar där man sitter och småpratar och spekulerar i hur anhöriga, offer eller förövare borde ha känt sig är också problematiskt.
"Mitt intresse för krim vaknade när jag började gå på rättegångarna i Tierps tingsrätt som nyutexaminerad journalist för 20 år sedan."
Carina Höglund, mamma till Engla som mördades i Stjärnsund 2008, har också uttryckt sig kritiskt.
– Hon har i artiklar uttalat sig om att hon reagerade starkt på två kändisar som satt och "myste" över olika mord.
– Spekulerande hör inte hemma i den här genren. Jag stör mig även på att Leif GW Persson uttalar sig om fall som han inte har någon koll på. Det är något flera anhöriga jag pratat med nämnt. Vid ett styckmord i Alingsås sov offret på soffan hos en man som sedan mördade henne. Där har GW sagt att han var hennes pojkvän. Hennes syster var mycket upprörd eftersom systern och mannen inte hade någon som helst relation.
När så mycket finns på minuskontot, varför väljer du ändå att hålla på med true crime?
– Det är en berättelse om människan, om drabbande livsöden. Varför dödar en människa en annan människa?