"Det var en gång ett stycke trä". Så börjar historien om pinjeträdockan Pinocchio ("pino" är pinje på italienska) och hans resa mot att bli pojke. Och ni minns hur sagan går: Gepetto är en fattig dockmakare som kommer över en bit levande trä. Han skapar en docka, Pinocchio, som helst av allt i hela världen vill bli en riktig pojke. Men för att kunna bli människa måste han lära sig skilja på rätt och fel och till hjälp får han ett samvete i form av en syrsa och en näsa som växer när han ljuger.
Många av oss kanske tänker på den lilla Disneyfiguren när vi hör det italienska namnet och kan desto mindre om originalberättelsen. Redan 1881 publicerades en följetong av den italienske författaren och journalisten Carlo Lorenzini (under pseudonymen Collodi) i barnmagasinet "Giornale per bambini" där Pinocchio figurerade. Serien blev populär och 1883 kom så boken "Pinocchios äventyr". Den första svenska översättningen utkom 1904 och gjordes av Aline Pipping, känd för sin översättning av Dantes gudomliga komedi. Inte förrän 1940 kom Walt Disneys tecknade långfilm om Pinocchio, en film som kommit att prägla vår uppfattning om sagan.
Pinocchios popularitet i Italien kan kanske jämföras med Uppsalabornas känslor inför Pelle Svanslös. Precis som man i Uppsala kan följa i den svanslösa kattens spår, så kan man i Italien gå på vandringar i Pinocchios. Dramatikern och regissören Martina Montelius, aktuell med sin tolkning av sagan på Uppsala Stadsteater, har inte låtit Disneys produktion överskugga originalet.
– Den gamla Pinocchio är mycket värre än till exempel Disneyversionen. Den är en moraliserande historia där Pinocchio får lära sig vad som händer när man inte lyder auktoriteter. Jag tycker att berättelsen är intressant just nu med de krafter som strävar efter att vi ska tillbaka dit, som utgör en backlash mot den fria uppfostran, säger Martina Montelius.
Den moralpedagogiska sagan lärde barn att man ska lyda föräldrar och lärare utan att ifrågasätta, att man alltid ska tala sanning och att olydigt beteende straffar sig. Men det är inte idogt hemskheter utan även en stor dos komik och lekfull fantasi i Collodis berättelse, något som även kommer att gälla för uppsättningen på Stadsteatern.
– Det finns mycket humor i pjäsen, det behöver den. Pinocchio formas av sin omgivning samtidigt som han måste hitta sitt sätt att bli en fullvärdig människa. Han försöker att göra rätt utifrån vad hans omgivning vill ha och lär sig att det inte går att bli människa om man inte gör någon besviken. Det är en hemskt sorglig läxa, säger Martina Montelius.
Hon menar att Pinocchio samtidigt är en berättelse om fattigdom, klasstillhörighet och relationen mellan fader och son. Medan strålkastarljuset är på Pinocchios väg mot att bli människa så gör även Geppetto en liknande resa.
– Geppetto har en föreställning om hur en far ska vara men det krockar med det Pinocchio vill ha av honom som son. Det är utan att sockra det en berättelse om kärlek.
För till slut går Pinocchios önskan i uppfyllelse och sagan avslutas med: "Och vad jag nu är lycklig över att ha blivit en riktig liten gosse!"