Hon synar missnöjt sitt trötta ansikte i den ovala spegeln och granskar linjerna som avtecknar sig som en väv under ögonen. De som inte borde vara där vid trettioåtta års ålder. Men så har hon också levt ett yrkesliv med vissheten att vad som helst kan hända, när som helst. Något får henne att avbryta sig. Det är inte ljud hon reagerar på utan en tystnad som inte borde vara där.
Vad gör han nu då ...
”Tim? Är du klar?”
Liv rätar sig från sminkbordet och gläntar på badrumsdörren, ser sonen på knä borta vid bokhyllan, med de tunna benen utåt som spröda kycklingvingar, och uppenbarligen med något i händerna.
”Vad gör du gubben?” frågar hon milt, men får inget svar.
I stället studsar han upp med båda händerna höjda mot henne.
”Pang!”
En leksakspistol. Hans blick är svart.
”Hördu, ditt busfrö!”
Liv fångar in sin son och kittlar honom på magen.
”Man ska inte sikta på andra människor. Nu måste vi åka.”
Tim pinnar in på sitt rum och lämnar henne med ett stygn av oro. Hans humör har varit ett problem i flera år nu. Men det går väl över, tänker hon. Många barn är utåtagerande i hans ålder.
Dubbelsängen i sovrummet är obäddad, en påminnelse inte bara om de vardagsbestyr hon aldrig riktigt hinner med utan också om hur länge sedan det var som en man låg i den.
Hon böjer sig ned och låser upp kassaskåpet. Tar ut tjänstevapnet och packar ned det i resväskan på sängen. När hon berättade för Tim att hon måste åka i väg på jobb hade han börjat gråta trots att hon förklarade att det bara var ett par nätter och att mormor hämtar honom på dagis.
Liv drar igen dragkedjan på resväskan. Intill den gapar sonens ryggsäck öppen som en hungrig fisk. Hon trycker ned en extra tröja eftersom klassen ska på utflykt idag.
Så slår det henne att hon glömt hans lunchlåda och skyndar ut i köket. På väg tillbaka ser hon till sin förvåning Tim redan stå vid ytterdörren, med ryggan i handen.
”Du har redan hämtat den? Okej. Jag glömde ditt mellanmål.”
Hon gör ett utfall för att ta hans rygga, men han drar åt sig den.
”Jag vill”, säger han surt.
Jaha. Låt honom då.
Hon räcker över ett äpple och plastlådan med pannkaka i.
***
Morgonljuset faller in över leksakslådorna som står inskjutna på rader i hyllorna på avdelningen Vargarna. Fanny kväver en gäspning. Det är hennes första jobb efter gymnasiet och hon har inte riktigt vant sig vid tiderna ännu. Helst hade hon velat vänta med att börja jobba, men hennes mamma hade sagt "Man kan inte sova sig igenom livet” och ordnat jobbet åt henne genom en kollega på kommunen. Hon hör en bil stanna utanför och dörrarna smälla igen. Känner igen knatten som lunkar bakom sin mamma med ryggsäcken tung därbak.
Tim. Nu är lugnet över, tänker hon.
Dörren plingar till och Fanny går fram och hälsar.
Tim blänger surt på henne.
”Mormor hämtar dig i dag då”, säger mamman. Han slänger armarna hårt runt henne. Hon stryker hans huvud tills han släpper taget. Fanny sträcker ut en försiktig hand och Tim tar den, låter henne leda honom in.
"Vad vill du göra – ska vi måla påskägg?"
Han nickar modstulet. Hon hämtar några ägg och en burk med penslar och vattenfärg ur en låda.
Dörren plingar till igen. Hon ser Elda, flickan som är alla barnen vill leka med, anlända tillsammans med några fler barn.
Skönt. Då behöver hon inte vara ensam med honom. Hon har alltid varit lite rädd för Tim. En gång nöp han henne i armen så hårt att hon fick ett blåmärke.
***
När Liv kör tillbaka har stålgrå moln dragit in över domkyrkan och fyller henne med en känsla av att något inte ska bli som förut. Men hon skakar av sig den. Tim måste lära sig klara sig utan henne nu när Thomas har flyttat ihop med en kvinna ända borta i Sundsvall och bara har sonen på loven.
"Hej, det är jag", säger Liv när hennes mamma svarar. Hon påminner henne om att hämta sonen klockan tre och när mamma på sitt frågvisa sätt undrar hur lämningen gick avslutar Liv snabbt. Trots att hon skulle vilja fråga: Var jag likadan som barn?
Därefter ringer hon numret hon fick till utredningsledaren.
”Hej, jag heter Liv Alsell, jag ska bistå i ett ärende. Jag är på väg nu och räknar med att vara där vid tvåtiden.”
På E4:an faller hon in i trafikens susande rytm och drabbas återigen av en känsla. Denna gång av att ha glömt något. I huvudet går hon igenom allt hon packat i bagageutrymmet. Tjänstevapnet i resväskan, som hon helst inte vill bära när Tim är med. Nu kan hon se den framför sig hur det ligger där på kläderna och vibrerar lätt i sin mattsvarta lyster.
***
”Vet du vad hon sa!”
Tim vänder sig upprörd om efter Fanny. Hon går dit för att se vad som hänt. Bredvid honom sitter Elda som fortsätter måla sitt påskägg till synes oskyldigt.
”Hon sa att det är från en film om en clown som äter barn.”
Fanny synar Eldas ägg. Hon har målat ett clownansikte på det.
”Det ska ju helst vara påsktema, Elda. Kan du inte måla en hare eller något?” försöker hon.
Fanny räddas av motorljud och ser genom fönstret den färgglada bussen parkera utanför med namnet i stora bokstäver på sidan.
”Nu är Maggan här!”, ropar hon högt och på bara några sekunder är barnen är uppe och springer mot sina kläder på krokarna.
Alla utom en. Tim förstås.
”Finns den där clownen på riktigt?”
”Nejdå, Elda ville bara retas", försäkrar Fanny och tar ned hans rygga från kroken.
Den känns ovanligt tung, noterar hon. Hans mamma måste ha packat ordentligt.
***
Liv återvänder ut från bensinmacken med en mugg brännande kaffe i handen. Det slår henne att hon nog borde ta på sig vapnet nu när hon är i tjänst. Hon ställer ifrån sig muggen på biltaket, drar upp bagageluckan och öppnar resväskan.
Men vapnet är inte där.
Oron vaknar när hon rotar mellan kläderna. Kan hon ha glömt det hemma? Nej, hon är sjukligt organiserad och hon vet att hon lade hölstret i väskan. Så minns hon att hon avbröt packandet och sprang in i köket och när hon kom tillbaka stod Tim redan i hallen med ryggan. Han kan väl inte ha ...
Ett minne sveper förbi: när hennes plånbok försvann och hon hittade den på hans rum. Han bara skojade sa han, men hon hade blivit arg.
Nej. Hon måste ringa förskolan. Nu. Hon får upp mobilen, presenterar sig så samlat hon kan, säger att hon behöver få tag i någon av lärarna.
”Jag tror att de har åkt på utflykt till Hammarskog”, får hon veta.
Liv sluter ögonen. Frågar om de har något mobilnummer hon kan nå dem på, får ett och ringer. Tack och lov svarar Fanny.
”Hej, det är Tims mamma. Skulle du kunna kolla hans rygga?"
Hon får knappt fram orden genom sin trånga hals:
"Jag är rädd för att han kan ha fått med sig mitt tjänstevapen.”
***
På bussen är ljudnivån från motorn hög och stimmet ännu högre. Längst fram gör kollegan Jonas sitt bästa för att lugna de mest högljudda barnen medan Fanny försöker höra vad Tims mamma säger och stävja rädslan som är på väg upp. Hon lovar att kolla och lägger på. Spanar över sätena, över ben som dinglar rastlöst och bakhuvuden.
Några platser bort sticker Tims kalufs upp. Hans ryggsäck ligger på hyllan ovanför. Hon närmar sig tyst för att dra ned väskan när Tim vrider huvudet.
”Nej! Min väska!” skriker han.
Han flyger upp och en dragkamp börjar. Fanny tvingas släppa taget för att han ska lugna sig. Hon sjunker ned på huk och gör rösten honungslen.
”Tim, jag skulle bara vilja se om du har en sak i väskan som tillhör din mamma.”
Han trycker ryggan mot kroppen.
”Hon ringde och var orolig att du hade fått med dig någonting som inte är ditt, som kan vara farligt.”
Hon vågar inte säga mer av rädsla för att skrämma barnen intill.
Med svart blick kör Tim plötsligt ned en hand i ryggan, rotar upp något och riktar det rakt mot henne.
Fannys hjärta hoppar över ett slag.
Så ser hon vad det är. En vattenpistol.
”Var fick du den där ifrån?”
“Jag bytte. Jag vill inte ha den andra, den var tung”, svarar han.
En kall kåre klättrar uppför hennes nacke. Så han tog vapnet ...
”Vem … bytte du den med, Tim?”
I stället för att svara glider han ned och tumlar bort i gången, slänger sig upp på en ledig plats och stirrar ut genom fönstret.
Fan. Paniken stiger långsamt i Fanny. Hon tittar ut över dussinet små bakhuvuden i bussen. Kan det vara Elda? Tim satt bredvid henne en stund när de åkte. Just då ser hon Hammarskog genom bussfönstret. Hon tränger sig fram i gången för att varna Jonas, men bussen stannar och kollegan börja ta med sig barnen genom den främre dörren. Och när Fanny ska följa efter blockeras hennes väg av chauffören i gången. Han kliar sig på den kala hjässan.
”Vill ni att jag väntar eller kan jag komma tillbaka om någon timme?“
“Nej, stanna här”, säger hon andtrutet och tränger sig förbi honom.
När hon väl lyckas ta sig ut har Jonas samlat barnen i en grupp. Hon skyndar fram och tar kollegan åt sidan.
“Var är Tim?“
Jonas noterar att han saknas i gruppen. Ser sig förvånat om. Även Elda fattas. Jonas frågar barnen i gruppen om de sett dem. Ett av dem, Albin, pekar mot skogen.
”Jag tror de gick före själva. Han ville visa henne något. “
***
Liv har pressat gaspedalen i botten och avverkat samma sträcka tillbaka på knappt en halvtimme, alltmedan tankarna maler. Kan han ha tagit vapnet som hämnd, för att han var arg på henne? Tanken är så plågsam att det värker i magen och för sitt inre öga ser hon katastrofen det kan sluta i.
Liv svänger av vid Hammarskog och så ser hon den stå där på avstånd. Bussen.
Hon trycker upp bildörren och närmar sig den. En kall vind drar igenom hennes skinnjacka när hon skymtar något rött och kladdigt på insidan fönstret.
Framdörren står öppen, men ingen chaufför sitter vid ratten.
Hon kliver in, men bussen är helt tom. Som en zombie rör hon sig framåt mellan sätena, mot fönstret som glöder rött.
“Jag hoppas inte att det var din unge som gjorde det där.”
Rösten får henne att spinna runt. En flintskallig man som måste vara chauffören har klivit på med en trasa i handen. Han passerar henne fram till fönstret och när han börjar gnugga ser hon vad det är: Färg från en röd tuschpenna.
En lättnad sprider sig, men slås snabbt ned av farhågan att det inte är över än. Hon frågar var barnen är nu.
”Jag tror de skulle en sväng ut i skogen.“
***
Liv springer mellan träden nu, över gräs och löv. All den oro som ackumulerats i kroppen är på väg att slita henne itu. Det rasslar till bakom och hon hinner se en hare skutta i väg mellan träden. Efter ett par minuter hör hon röster eka längre in.
”Tim!” skriker någon. ”Elda! Var är ni?”
Liv rusar i rösternas riktning, tills hon skymtar dem mellan träden: små gröna ryggar i skyddsvästar på ett rakt led.
Hon hinner ifatt Fanny som ser skrämt på henne.
”Tim och Elda försvann i väg före de andra”, säger Fanny och sväljer.
“Tror ni att han har vapnet med sig?” frågar Liv ängsligt.
Fanny orkar knappt nicka. En isande tanke slår Liv. Hon har valt att inte berätta om sitt jobb för Tim för att inte skrämma honom. Men en gång efter förskolan hade han frågat henne: ”Mamma, vad är mod?” Hon hade svarat att mod är när man gör något bra fast man är rädd. Men Tim hade avbrutit henne otåligt, liksom pressat tungan mot tänderna så att r:et nästan skorrade: ”Nej, moRRRd!” När hon förskrämt hade frågat var han hört ordet hade han berättat att Elda sagt det. Så Liv hade kapitulerat och berättat: Det är att göra så att en annan människa slutar leva, det är förbjudet och hennes jobb är att låsa in de som gör sådant. Det hade tydligen satt griller i hans huvud för han sa inte ett ord mer den kvällen.
Liv ser på Fanny med en klump i halsen.
“Jag tror jag vet vad de gör. De leker mord.”
***
”TIM! ELDA”
Det rasslar i lövverken när tre vuxna och dussinet barn plöjer inåt i skogen på rad medan deras rop skallar. Och så får de syn på dem.
Elda står vid ett träd, fastbunden med Tims extratröja. Tim ett tiotal meter ifrån och siktar mot henne med den tunga pistolen darrande i händerna.
”Tim, lägg ned den där!”, skriker Liv åt sin son.
”Hon sa att jag inte vågade!”
Liv närmar sig försiktigt medan trycket ökar i bröstkorgen när hon knappt vågar andas. Sonen sänker pistolen, som om han inte orkar hålla i den längre. Tack och lov, hinner hon tänka innan han plötsligt höjer den igen.
Livs skrik dränks av skottet som ekar som ett piskrapp genom skogen och får en flock fåglar att ta till flykten ur träden. Sedan är det som om allt syre tar slut där i dungen. Pistolen glider ur de små händerna och landar med en duns på marken.
Elda hänger vid trädet, kroppen bortvriden. Blod har stänkt över trädstammen och börjat rinna ned.
Liv rusar fram som i ultrarapid och sliter åt sig vapnet på marken. Då höjer Elda huvudet och Liv ser att hon gråter. Fanny synar hennes kropp efter skador men hittar inga.
Så ser de var blodet kommer ifrån. Bakom trädet ligger en hare. Eller snarare de blodiga resterna av den.
Tim gråter.
”Förlåt att jag blev arg! Jag såg den i stället.”
Han tittar i förtvivlan mot haren.
”Mordade jag den nu?”
Liv faller ned på knä och omfamnar honom.
Och när himlen dras ihop till en kaskad av virvlande moln, som om ett barn målat dem, fylls hon av en känsla av skräckblandad lättnad.
Johan Brännström arbetar som sidplanerare på Upsala Nya Tidning. Han är även spänningsförfattare och har gett ut två kritikerhyllade romaner, "Feber" och "Röd signal" (Ordfront förlag). Den tredje i serien, "Ingen ska skonas" släpps i slutet av maj.