Jultomten som går mellan avdelningarna på Akademiska sjukhuset har anställt sig själv, men det tycks ingen i personalen veta om, och därför släpps han in överallt utan frågor. Vaktmästaren på akuten till exempel, öppnar glatt dörren till förrådet för Kvarglömt & Borttappat när jultomten ber om att få en titt.
”En del har ju legat här en evighet”, säger vaktmästaren. ”Somligt är ju riktigt fina grejer som kanske kan bli julklappar till de som annars inte får något. Jag tänker till exempel på, hm … det här stannar väl mellan oss?”
”Javisst”, nickar jultomten som heter Örjan, är sextionio år, och jobbar helt ideellt.
”Ja, alltså, de som kommer till den hemliga akutmottagningen”, säger vaktmästaren.
”Det är en lysande idé att gå dit med julklappar!” nickar Örjan där han står i full jultomtemundering, redan så varm av särskilt skägget och mössan att det rinner svett nerför de fårade kinderna. ”Om du kan fixa fram omslagspapper, tejp och snöre så fyller jag säcken och går dit, bara du berättar var det ligger.”
Vaktmästaren, som är en ung man runt trettio, med fru och två små pojkar som väntar hemma, skyndar sig att ge Örjan vad han behöver, varpå han önskar god jul och ger sig av hemåt.
Örjan står ensam kvar inne i Kvarglömt & Borttappat, där han ägnar en god stund åt att välja ut det som kan duga som julklappar.
Bland annat hittar han:
En uppsättning löständer.
En uppstoppad grön papegoja.
Ett poesimanus fullt med anteckningar, men ingen notering om vem som är författaren.
En barbiedocka med snaggat hår.
En påfågelfjäder.
Ett par rejäla bygghörlurar.
En prispokal till någon som har fått andrapris i Ultuna boule klubbmästerskap.
En dagbok där det bara skrivits på den första sidan: FUCK LIVET! HOPPAS DET BLIR BÄTTRE I NÄSTA! HERE I COME, NANGIJALA!
Örjan slår in allt, utom löständerna, i julklappspapper. I dagboken, vars pärmar är av mörkblå sammet, river han också ut den första deppiga sidan. Hoppas den forna ägaren fortfarande är vid liv, tänker han med en suck.
Med alla klappar i säcken ger han sig sedan av till Den Hemliga Akuten som lär ha sin ingång på baksidan av sjukhuset, gömd bakom buskar och träd och utan insyn från omkringliggande byggnader. På inrådan av vaktmästaren tar han vägen via kulvertarna, hans tomtedräkt är nämligen inte särskilt diskret.
Då och då får han stanna och knappa in koden till en ny dörr. Vilken tur att han inte är terrorist eller tjuv, då hade han kunnat utnyttja vaktmästarens brist på säkerhetstänkande.
Till slut står han framför dörren till sjukhusets mest hemliga avdelning. Han knappar in koden och går in i ett stort upplyst rum där det råder full aktivitet. På stolar och bänkar ligger och sitter människor med kölappar i händerna. De flesta verkar vara utlandsfödda – antagligen flyktingar som lever under jord. Ett fåtal har munskydd och det står flaskor med handsprit på flera ställen.
En höggravid kvinna sitter på en stol i ett hörn, med handen på magen och vild oro i blicken. Örjan går fram till henne.
”God jul”, säger han vänligt och öppnar säcken. ”Varsågod och ta en klapp!”
Ett leende sveper hastigt över kvinnans ansikte och hon sticker ner handen och tar en klapp.
”Tack.”
”Öppna!” säger Örjan som hoppas att hon ska få något som passar henne.
Hon får bygghörlurarna, som hon lite undrande vrider och vänder på.
”Åh, tack, men jag behöver inte”, säger hon och ger tillbaka dem. ”Jag kan inte sätta dem på för att inte höra mitt barn, jag måste höra hela tiden.”
”Vill du ha en annan julklapp i stället?” säger Örjan. ”Kanske … en dagbok att skriva i?”
Kvinnan skakar på huvudet och gör med ens en grimas av smärta, när en ny värk drar genom kroppen. Örjan sätter sig ner bredvid henne.
”Varför är du inte på vanliga BB?” frågar han. ”Föda barn har man väl rätt att göra även om man, hm … till exempel har utvisningsbeslut.”
”Jag är mer säker här”, säger kvinnan som kom ensam till Sverige från Afghanistan för fem år sedan. ”På vanliga BB alla barn…morskar utbränt. Här bättre hoppas jag, och ingen polis springer och leta mig.”
”Åh, jag tror inte polisen springer runt på BB”, skrockar Örjan. ”De har fullt upp att jaga gängkriminella och andra läskiga typer.”
Just då rusar två unga män in på akuten och dumpar en tredje ung man på golvet, varpå de springer ut igen. Ynglingen på golvet är skottskadad. Det pumpar ut blod från hans mage. Panik utbryter i väntrummet. Skrik och gråt hörs och några lämnar akuten. Vårdpersonal skyndar fram till den skottskadade som snabbt bärs bort. Kvar på golvet syns en stor blodfläck.
Den höggravida kvinnan hyperventilerar där hon sitter bredvid Örjan som nu helt glömt bort alla julklappar som återstår att dela ut.
”Hur mår du?” frågar han, själv med skakig röst.
”Hur tror du?” fräser hon.
”Nej, det såklart. Förlåt. Vill du att jag håller din hand?”
Hon svarar inte, griper bara tag om hans fingrar så hårt att han nästan skriker till.
”Vad gör du här på julafton?” frågar hon mellan krystvärkarna. ”Varför är du inte med familj och tittar Kalle Anka?”
”Åh, jag … Aj!”
Hon har kramat hans ena finger ur led, men eftersom bebisens huvud nu är på väg ut – från en sekund till en annan – så har hon inte tid att bry sig om honom. Samtidigt snor någon Örjans julklappssäck och springer i väg med den, men en äldre kvinna i hijab sätter ut benet och fäller tjuven som faller pladask på näsan rakt ner i blodpölen. Alla julklappar far ut över golvet och tjuven, som har fobi för blod, får en sådan hemsk panikångestattack att han svimmar.
”Pojke, vakna”, säger kvinnan i hijab och daskar tjuven på kinderna. ”Vakna!”
Den minst sagt jäktade vårdpersonalen dyker åter upp och bär i väg med den avsvimmade tjuven. Den äldre kvinnan sitter kvar på golvet och använder sin hijab för att torka bort blodet. Hon sjunger för sig själv, en sång som ber om nåd för alla små pojkar som råkar så illa ut också i denna påstått trygga del av världen. En efter en av de omkringvarande stämmer in i sången, somliga på arabiska, andra nynnar bara med.
Samtidigt har Örjan fullt upp med att agera barnmorska, när bebisen far ut mellan den unga kvinnans ben. Med ens står han där med en helt nyfödd människa i sin famn – en liten flicka som ser rakt på honom med sina stora blå ögon. Och gallskriker!
Överväldigad lägger han flickan i den unga kvinnans famn. Nu har även de andra i väntrummet uppmärksammat födseln. Den nyss så sorgsna melodin övergår till en jublande sång.
”Vad heter du?” frågar den unga mamman sedan hon överlycklig tagit emot sitt barn.
”Örjan. Och du?”
”Yasna. Min dotter ska heta Malala.”
”Så fint.”
”Ja. Jag är lika gammal som hon.”
”Va?”
”Som Malala.”
”Är du pappa eller morfar eller …?” frågar en sjuksköterska som dykt upp.
”Nej, jag …”, säger Örjan förvirrat och backar undan.
”Jo, han ska klippa navelsträng!” säger Yasna.
Strax ligger hon på en brits som två sjukvårdare bär i väg med. Malala ligger mot hennes bröst. Navelsträngen förbinder dem fortfarande. Sjuksköterskan vinkar åt Örjan att följa med. Han lufsar efter. Strax visas de in i ett rum där Yasna läggs i en sjukhussäng. Örjan får en sax i handen och sjuksköterskan visar var han ska klippa. Därefter kommer en läkare in i rummet för att undersöka Yasna och Malala. Örjan sitter tyst på en stol och tittar blygt ner i golvet. Han har tagit av sig lösskägget och tomteluvan.
”Allt ser bra ut”, säger läkaren. ”Gratulerar till en frisk och vacker flicka!”
I nästa ögonblick blir Örjan ensam i rummet tillsammans med Yasna och Malala – som har svepts in i en handduk.
”Tack”, säger Yasna till honom. ”Jag hoppas jag inte gjorde hand illa.”
”Nej då, det är ingen fara”, säger Örjan vars ena lillfinger pekar i en konstig vinkel. ”Hur mår du nu?”
”Jag är bra, jag är bara mycket trött.”
”Det såklart, det är rejäla krafter som släpps loss under en förlossning.”
”Jag är mer trött av att inte få plats i någon…stansen.”
”Jaha … Ja, jag förstår.”
”Det tror jag inte.”
”Jo, lite gör jag faktiskt det. Jag … Jag får själv inte plats någonstans.”
Yasna ser frågande på honom med sina varma bruna ögon.
”Det är fjärde julen som jag går runt som tomte på sjukhuset, bara för att få vara bland människor en stund, så att jag överlever till nästa jul”, förklarar Örjan som plötsligt börjar gråta.
”Sätt dig närmare, så jag kan hålla hand”, säger Yasna försiktigt.
”Nej, ett finger är redan ur led”, hulkar Örjan.
”Jo, kom bara.”
Örjan lyder. Yasna klappar honom varsamt på armen. Malala ligger tyst och sover. Hon är bara en dryg timme gammal, men redan den mest rogivande person Örjan någonsin träffat.
Han börjar berätta för Yasna om alla konstiga saker som fanns i Kvarglömt & Borttappat-förrådet. Hon skrattar, fast det gör så ont.
”Löständ...ar! Papeg…aja!”
”Jag kanske ska försöka leta rätt på poesimanuset och ge ut dikterna i eget namn!” skrattar Örjan.
”Ja, och få pris från Ultuna boll för näst bästa diktar…manus genom världs…historia!”
Yasna torkar skrattårarna och blir med ens allvarlig.
”Men så hemskt med den dagbok”, säger hon. ”Och den skott… skottade pojken.”
”Ja, det är våldsamma tider inom själarna och utanför dem”, suckar Örjan.
Han och Yasna tystnar. Vad ska de säga till varandra nu? Vad ska de göra? De kan ju inte bara skiljas åt igen. Inte efter Malala.
Yasna somnar också till slut. Örjan sitter kvar och vakar över modern och barnet.
Bara tomten är vaken.
Johanna Nilsson är författare, bor i Uppsala och har gett ut ett trettiotal böcker inom olika genrer. 2022 är hon aktuell med en vuxenroman och en ungdomsroman.