Så här glad var Andrev Walden när han fick Augustpriset för sin debutbok Jävla karlar.
– Jag tänker; tänk om det här är en psykos. Den som är galen vet ju inte det själv, jag kanske bara tror att jag vunnit Augustpriset, säger Andrev Walden.
I den nystartade podden Helvetet, som han har tillsammans med programledaren och dubbla På spåret-vinnaren, Parisa Amiri, berättar han om ögonblicket när hans namn lästes upp på galan. Hur hans tankar virvlar runt när han är på väg upp på scenen. Tänk om han hörde fel, tänk om han gör sig till åtlöje. Han till och med vänder sig om för att se om någon följer efter honom för att stoppa honom.
Men det gjorde ingen. Han vann faktiskt det skönlitterära Augustpriset, ett av de största litterära priserna som går att få i Sverige. Det är det han försöker ta in och ja, han erkänner att han är väldigt självupptagen och tillåter sig det. I alla fall nu.
"Jävla karlar" är en uppväxtskildring – eller som han själv vill kalla den, en coming of age-historia, där han under sju år och lika många ”pappor” tar steget in i vuxenvärlden.
När berättelsen tar sin början är han sju år och bor med mamma, pappa – som inte var den ”riktiga” skulle det visa sig – och två småsyskon. Familjen flyttade ofta och redan då hade han bott på en rad platser, i Småland, Värmland, Norrköping och Linköping.
Siktet var inställt på journalist och efter skolan fick han jobb på Norrköpings Tidningar och Folkbladet som reporter. Men, skulle det visa sig, reporterjobbet passade honom synnerligen illa. Han gillade nämligen inte att ringa upp personer han inte kände.
Jag som just ringt upp, en för mig okänd person, håller helhjärtat med, och vi skrattar lite åt det.
– Jag var en bedrövlig reporter, konstaterar han.
Så här i efterhand kan han – eftersom preskriptionstiden för att lyda order sedan länge är passerad – avslöja ett bergsäkert knep för att slippa prata. Han slog alla siffror i telefonnumret, utom den sista, och kunde därefter utan att ljuga meddela sin chef att ingen svarade.
Men journalistyrket har flera möjligheter och efter flytt till Stockholm hamnade han på Aftonbladet som redigerare/AD. Det är han som gjort många av de loggor som används i tidningen och bilagorna, berättar han.
Det var egentligen inte förrän för så där åtta år sedan som han började skriva. Krönikor framför allt. För det fick han både uppskattande och uppmuntrande kommentarer. Folk gillade det de läste.
I dag är Andrev Walden en uppskattad och, varannan vecka, återkommande krönikör på DN:s ledarsida.
Vem har inte läst och skrattat åt texten om arga gubben på paketutlämningen för att ta ett ganska färskt exempel.
Historien om de sju åren med de sju papporna har han burit med sig sedan barndomen. I dag kan han tycka att det nästan är lite skrämmande att han redan som liten kände, och liksom registrerade, att historien hade något. En dramaturgisk kvalitet. Det låg något lite filmiskt över det, säger han.
– Det är ju bra scener, lite cyniskt tänkt.
Hans filmintresse är stort och även om det nu blev en bok först, så kan han mera om film än om litteratur. Vilket gjorde att han kände sig lite som en katt bland hermeliner på Augustgalan.
Men visst kommer "Jävla karlar" att också bli film. Det är bara en tidsfråga. För just nu pågår en rätt vild och smickrande kamp om rättigheterna, berättar han.
"En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant."
Med en sådan programförklaring som inledning till boken får man som läsare bara hålla i sig och åka med. Det blir en lustfylld läsupplevelse.
Från början var tanken att boken skulle handla om papporna, men i efterhand ser han att den handlar mera om honom själv.
– Den handlar om min, ska vi säga, tillblivelse som man, som sker i ljuset av en rad manliga förebilder varav de flesta är lite ostadiga.
Han skrattar till. Ordet ostadig är i det här sammanhanget en mycket hovsam omskrivning för; totalt jävla hopplösa och rent av farliga män. Det finns passager i boken när man som läsare stannar upp och undrar var i h-e de sociala myndigheterna finns när de bäst behövs.
– Jag får ju en märklig bild av vad det är att vara en man. Det där oroade mig lite när jag växte upp. Ska jag bli en av de här? Jag tyckte alla män var helt galna, opålitliga och farliga. Sedan har jag ju som vuxen sett att det där inte stämmer. I dag skulle jag säga att majoriteten av alla män är bra människor. Men då, som barn, fick jag en väldigt konstig bild av vad det var jag själv skulle bli.
Rädslan för män bar han med sig långt upp i åren och i podden Helvetet avslöjar han att det var det som gjorde att han sökte sig till featuredaktionen på Aftonbladet. För där var det mest kvinnor.
Trots en mörk underton genom hela boken är den väldigt rolig, även om skrattet, som sagt, fastnar i halsen ibland.
Just den effekten han ville han åt och han funderade länge på hur han skulle få till det. Det var, tror han, en av de saker som gjorde att han kom i gång rätt sent livet – han är född 1976 – med att skriva boken.
– Alla berättelser måste ha ett stråk av humor och det gäller i synnerhet mörka berättelser. Det tog tid att lösa det. För jag ville inte berätta en tragisk historia. Jag är nog mera av en underhållare, vill att det ska vara lustfyllt.
Andrev Walden är som sagt filmkunnig och sneglade lite på hur hans egna förebilder inom film, som exempelvis Quentin Tarantino, berättar en historia genom att – förklarar han – alltid infoga humor i gliporna till det dramatiska.
Han är helt övertygad om att det gör att läsaren eller tittaren mycket lättare tar till sig en historia.
Uppväxten har förstås påverkat Andrev Walden på många sätt, inte bara genom sin rädsla för vuxna män. Han beskriver det som att han som vuxen sökt sig till insidan av det system han själv kände sig utestängd från som barn.
– Jag avundades alla barn som levde i stabila kärnfamiljer med lönekuvert, videobandspelare och bilar som startade på morgonen. Jag svor tidigt att mina barn måste leva i en kärnfamilj.
Det betyder i och för sig inte, påpekar han, att alla barn måste leva i en sådan familj för att vara lyckliga. Bara att just han var tvungen att ge sina barn en sådan familj.
En barndom i fattigdom har också gjort att han, trots att han är vuxen med inkomst, har väldigt nära till ekonomisk stress. Att betala räkningar ger ett rejält ångestpåslag och han skjuter på det i det längsta. Vilket resulterar i att han i stället måste betala påminnelseavgifter.
Framgången med boken har dock gjort honom lite lugnare.
– Förlagschefen berättade att ”Jävla karlar” var tredje kvartalets bäst säljande roman i Sverige och det var innan Augustpriset. Det känns otroligt skönt, för gudarna ska veta att det är dyrt att skriva roman. Räntorna började stiga ordentligt mot slutet av arbetet med boken och jag odlade viss panik förra sommaren.
Känslomässigt har uppväxten också satt sina spår, inte bara i låg självkänsla. Han är också dålig på att vårda alla sorters vänskapsrelationer.
– Min sociala energi är så låg att jag bara orkar upprätthålla de kritiska relationerna, men jag tänker hela tiden att jag ska återupprätta någonting innan det är för sent. Tills det är för sent, kan man befara.
För många som vuxit upp i dysfunktionella miljöer och ändå klarar sig bra i livet brukar man ibland säga att det kan bero på en person. En enda vettig person kan göra stor skillnad. I Andrev Waldens fall var det kompisen Cyklopen och hans familj. De var livsviktiga för honom, säger han. Men kontakten är bruten.
–Jag bedrövlig på att vårda alla sorters vänskapsrelationer så jag har glidit bort från dem.
Sina syskon har han däremot en bra relation till. De hjälpte honom i arbetet med boken, att gjuta liv i karlarna, som han uttrycker det.
– Vi kan fortfarande skratta oss snoriga åt de minnen vi delar.
Men mamma då? Hur reagerade hon på boken. Det är ju inte precis en smickrande bild av henne.
Jodå, kontakten finns kvar och i dag är hon en högt älskad mamma, farmor och mormor.
– Hon var den första som fick läsa den och det var naturligtvis tufft för henne. Men hon såg att det fanns en ömhet för alla karaktärer, att den är berättad med kärlek, och hon omfamnade den. Hon är stolt över både mig och romanen och jag tror att hon är hemligt förtjust i tanken på att hon lär bli en filmkaraktär ganska snart.