Rune Ek Àskar audiens!
Denna uppmaning plus ett telefonnummer lĂ„g prydligt textat pĂ„ min vibrafon. Jag och mitt band, âThe Mad Mountaineersâ hade lirat pĂ„ âBluffenâ, Uppsalas syndigaste dansnĂ€ste. Rune, framkom det sedermera, hade varit och smyglyssnat pĂ„ min egenskrivna sĂ„ngrepertoar vid olika framtrĂ€danden i staden. Nu ville han ha mig som kompanjon i ett revyprojekt. Vi skulle lĂ€tt utkonkurrera stadens dĂ„varande revykung, Anders Almgren, menade Rune.
Som driven monologartist var hans övertalningsförmĂ„ga formidabel. Jag sĂ„lde min vibrafon till Lasse Erstrand, som blev nĂ„got av lokal vĂ€rldsfena pĂ„ detta otympliga instrument. Köpeskillingen blev halva grundplĂ„ten i âROTE-produktionâ.
R som i Rune, O som i Owe, T som i Thörnqvist, E som i Ek: âROTEPRODUKTION i Nöjets Glada TjĂ€nstâ stod det i sirliga bokstĂ€ver pĂ„ de visitkort vi, plus programblad, lĂ€t skolpojkar stoppa i stadens brevlĂ„dor. Mot att de fick stĂ„plats lĂ€ngst bak i IOGT:s samlingslokal, som nu blev vĂ„r teaterlada vid Svandammen.
Nyblivna revydirektörer mÄste vÀl ha en revy, eller hur? Vi drog bums igÄng med detta för mig nya uppdrag. Vilken sort? Hmm... Lite samhÀllssatir med lokal sÀlta! Kunde det vara nÄt?
Jo, absolut. Uppsala hade bara Fyris Bruna Bölja att bada i. SĂ„ namnet var givet: âBada med Oss!â, skulle revyn heta. Och badande damer? Absolut sa Rune och föreslog en studieresa till sin polare Gösta Terserus Teaterskola pĂ„ Blasieholmen i Stockholm.
SĂ„lunda införskaffades en kvintett fagra nymfer, eller âFrasiga Fröknar FrĂ„n Fyrisâ, vilket koreografen Julius Mengarelli föreslog som namn pĂ„ ett dansnummer. Det utökades istĂ€llet till final för hela ensemblen och kom att heta âRumba i Engelska parkenâ, ett av mina första alster som lĂ„tskrivare fick dĂ€rmed vĂ€rldspremiĂ€r. Revyn gick 80 förestĂ€llningar för utsĂ„lda hus.
Vi fick rÄd att köpa ett stycke begagnad bil, en Ford av 1946 Ärs modell, som Rune med sitt handboksinhÀmtade motorkunnande trimmade till en maxfart pÄ 130 knyck.
Resan stĂ€lldes söderut mot badbart vatten. Spanien hĂ€grade och vi kom Ă€nda till Torremolinos. DĂ€r stannade vĂ„r Ford 46:a med typ âskit i förgasarnâ. Visst hann vi bada i Medelhavet och Ă€ta lite paella. Men reskassan krympte i takt med reparationsutgifter till Ford 46:an.
Vi hankade oss hemÄt via strö-gig som barsÄngare och playa-trubadurer lÀngs kustremsan tills vi fick jobb pÄ Radio Barcelona. DÀr sjöng vi Hank Williams-lÄtar till bÄtnad för vÄr kÀra Ford som slök vÄra gager med god aptit. Men i gengÀld var den nu fÀrdigreparerad och kunde rattas hela vÀgen hem till Sverige. Trodde vi.
DÄ dök det upp en svensk sneseglare som presenterade sig som mr Palm,f d rallyförarare och Àgare av en DKW cabriolet. Han var i behov av kompanjoner för ett smÀrre transportuppdrag. Mycket vÀlbetalt, tillade han med ett snett leende. Det visade sig vara ett snett uppdrag ocksÄ. Snett över Spanien till Orense, en liten stad i Galicien. En bilresa pÄ över hundra mil som skulle tillryggalÀggas nonstop.
Rune hade pÄ kÀnn att det var nÄt skumt i görningen. Rune hade rÀtt. VÄra uppdragsgivare i Barcelona visade sig vara djupt inblandade i ett europeiskt brottssyndikat.
Palm och hans DKW frÄn 1949 Äkte fast med knark i lasten. Rune, jag och vÄr Ford, Ärsmodell 1946, lyckades ta oss oskadda hem lagom till svensk jul, Ärsmodell 1953.