Rune Ek äskar audiens!
Denna uppmaning plus ett telefonnummer låg prydligt textat på min vibrafon. Jag och mitt band, ”The Mad Mountaineers” hade lirat på ”Bluffen”, Uppsalas syndigaste dansnäste. Rune, framkom det sedermera, hade varit och smyglyssnat på min egenskrivna sångrepertoar vid olika framträdanden i staden. Nu ville han ha mig som kompanjon i ett revyprojekt. Vi skulle lätt utkonkurrera stadens dåvarande revykung, Anders Almgren, menade Rune.
Som driven monologartist var hans övertalningsförmåga formidabel. Jag sålde min vibrafon till Lasse Erstrand, som blev något av lokal världsfena på detta otympliga instrument. Köpeskillingen blev halva grundplåten i ”ROTE-produktion”.
R som i Rune, O som i Owe, T som i Thörnqvist, E som i Ek: ”ROTEPRODUKTION i Nöjets Glada Tjänst” stod det i sirliga bokstäver på de visitkort vi, plus programblad, lät skolpojkar stoppa i stadens brevlådor. Mot att de fick ståplats längst bak i IOGT:s samlingslokal, som nu blev vår teaterlada vid Svandammen.
Nyblivna revydirektörer måste väl ha en revy, eller hur? Vi drog bums igång med detta för mig nya uppdrag. Vilken sort? Hmm... Lite samhällssatir med lokal sälta! Kunde det vara nåt?
Jo, absolut. Uppsala hade bara Fyris Bruna Bölja att bada i. Så namnet var givet: ”Bada med Oss!”, skulle revyn heta. Och badande damer? Absolut sa Rune och föreslog en studieresa till sin polare Gösta Terserus Teaterskola på Blasieholmen i Stockholm.
Sålunda införskaffades en kvintett fagra nymfer, eller ”Frasiga Fröknar Från Fyris”, vilket koreografen Julius Mengarelli föreslog som namn på ett dansnummer. Det utökades istället till final för hela ensemblen och kom att heta ”Rumba i Engelska parken”, ett av mina första alster som låtskrivare fick därmed världspremiär. Revyn gick 80 föreställningar för utsålda hus.
Vi fick råd att köpa ett stycke begagnad bil, en Ford av 1946 års modell, som Rune med sitt handboksinhämtade motorkunnande trimmade till en maxfart på 130 knyck.
Resan ställdes söderut mot badbart vatten. Spanien hägrade och vi kom ända till Torremolinos. Där stannade vår Ford 46:a med typ ”skit i förgasarn”. Visst hann vi bada i Medelhavet och äta lite paella. Men reskassan krympte i takt med reparationsutgifter till Ford 46:an.
Vi hankade oss hemåt via strö-gig som barsångare och playa-trubadurer längs kustremsan tills vi fick jobb på Radio Barcelona. Där sjöng vi Hank Williams-låtar till båtnad för vår kära Ford som slök våra gager med god aptit. Men i gengäld var den nu färdigreparerad och kunde rattas hela vägen hem till Sverige. Trodde vi.
Då dök det upp en svensk sneseglare som presenterade sig som mr Palm,f d rallyförarare och ägare av en DKW cabriolet. Han var i behov av kompanjoner för ett smärre transportuppdrag. Mycket välbetalt, tillade han med ett snett leende. Det visade sig vara ett snett uppdrag också. Snett över Spanien till Orense, en liten stad i Galicien. En bilresa på över hundra mil som skulle tillryggaläggas nonstop.
Rune hade på känn att det var nåt skumt i görningen. Rune hade rätt. Våra uppdragsgivare i Barcelona visade sig vara djupt inblandade i ett europeiskt brottssyndikat.
Palm och hans DKW från 1949 åkte fast med knark i lasten. Rune, jag och vår Ford, årsmodell 1946, lyckades ta oss oskadda hem lagom till svensk jul, årsmodell 1953.