Glatt överraskad. Så beskriver både Ola Larsmo, författare och Ashleigh Harris, professor i engelska vid Uppsala universitet, känslan när de fick veta att Abdulrazak Gurnah får årets Nobelpriset i litteratur.
– Jag erkänner att jag inte har läst Gurnah. Det är roligt när man lär sig något nytt. Det verkar vara ett väldigt intressant författarskap, säger Ola Larsmo strax efter tillkännagivandet från Börshuset.
Som före detta ordförande i Svenska PEN och numera styrelseledamot i PEN International har Ola Larsmo stött på författarnamnet Gurnah tidigare.
– Man kan se att Akademien via flera ledamöter, bland dem Anders Olsson har visat ett stort intresse för exillitteratur, och det är bra. Många stora författare är präglade av exil, till exempel tidigare Nobelpristagarna Thomas Mann och Aleksandr Solzjenitsyn. Bland nutida kan vi nämna Herta Müller som tvingades lämna Rumänien och nu är bosatt i Tyskland. Exilen är något som går igen i den stora litteraturen, jag skulle säga att minst en tredjedel av Nobelpristagarna har egna erfarenheter av exil och förföljelse.
Ashleigh Harris, professor i engelska vid Uppsala universitet, delar Ola Larsmo uppfattning om Akademiens val.
– Det är ett excellent val, säger hon på telefonen från Sydafrika där hon för tillfället är och besöker sin mamma.
Ashleigh Harris poängterar att Gurnah inte bara är relevant som östafrikansk författare, utan som global.
– Han skriver för en bredare publik än den som specifikt är intresserad av afrikansk historia och kultur. Medan många andra afrikanska författare ofta fokuserar på ämnen som nationella frihetsrörelsen eller sådant som specifikt händer på den afrikanska kontinenten tar Gurnah ett större grepp och beskriver komplexa skeenden. Han utgår från Zanzibar men fördjupar perspektivet genom att beskriva den långa historien området haft av handel och utbyte med andra nationer, både under och långt före kolonialismen. Han visar hur Tanzania och Zanzibar är en del av världen. Kanske är han inte vad man förväntar sig av en afrikansk författare, säger Ashleigh Harris.
Det faktum att Abdulrazak Gurnah i dag lever i Storbritannien påverkar blicken med vilken han ser på Zanzibar.
– Som läsare delar vi hans perspektiv att han ser tillbaka på ett förlorat hem, säger Ashleigh Harris.
Själv har hon läst fyra-fem av Abdulrazak Gurnah böcker, och även om Ngugi wa Thiong’o var hennes favoritkandidat när det gäller Nobelpriset, menar hon att hon inte kan komma på någon författare som förtjänar det bättre än Gurnah.
– Han är en krävande författare, reflekterande med både bredd och djup. Han gör oerhört mycket research.
Gurnahs språk beskriver Ashleigh Harris som i visst mån unikt.
– Det är vackert och har poetiska kvaliteter, läs honom inte för fort. Det blir en oerhört kraftfull effekt när Gurnah beskriver våldet och det koloniala arvet med det vackra språket.
Också Tor Sellström, hedersdoktor vid freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet samt tidigare verksam vid Nordiska Afrikainstitutet, lyfter fram Gurnahs språk.
– Man ska läsa honom för att han är en fantastisk stilist. Hans personligheter är otroligt levande liksom landskapet de befinner sig i, och det är inrymt i historiska sättningar som är väldigt upplysande. Det är ovanligt att författare skriver om en kultursfär som vi vet väldigt lite om, säger Tor Sellström och fortsätter:
– Jag blev så glad när jag fick veta att han fått det. Jag har varit sjuk och inskriven på Ackis men nu känner mig plötsligt väldigt frisk!
Och Tor Sellström minns att Abdulrazak Gurnah en gång var på besök i Uppsala, exakt när kommer han inte ihåg.
– Han inbjöds vid något tillfälle till Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala som besökande forskare. Han var här på stipendium och tog det lugnt och skrev och tänkte.