Bechdeltestet är ett test för att se om en film uppnår en minimal acceptabel nivå för kvinnlig representation. Testet skapades av den amerikanska serietecknaren Alison Bechdel 1985 i serien "Dykes to Watch Out For" (ung. "Flator att se upp för") och för att klara testet måste filmen uppfylla ett par kriterier. Filmen måste ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Det kan tyckas banalt men förvånande många filmer klarar inte testet, bland dessa återfinns filmer som "Sagan om ringen", "A beautiful mind", "Forrest gump" och "Casablanca". Och typ alla actionfilmer där det bara finns en kvinnlig karaktär som agerar kärleksintresse för den manliga huvudrollen. Detta är dock inget nytt, men vad som är nytt är att det nyligen lanserades ett Bechdeltest för musik. Det är musiksajten Pitchfork som står bakom initiativet och för att klara testet kräver det att en låt 1) har minst en frontfigur som identifierar sig som kvinna, 2) inkluderar det kvinnliga jaget, en annan kvinna eller vänder sig till en kvinnlig publik samt 3) har ett centralt tema som utgörs av någonting annat än en man.
Alla sådana mallar för hur konst bör se ut ger mig vissa obehagskänslor av att slungas tillbaka till forna kommuniststaters sätt att hantera kultur. Dessutom uppnår många låtar det sista kravet – att inte ha en man som centralt tema i låten – bara genom att sjunga sexistiskt om kvinnor. Något som, såklart, inte överhuvudtaget förbättrar kvinnors situation i musikbranschen. Ett exempel på det är låten "Cheerleader" av Omi, som länge toppat hitlistor världen över, där det trallas att "she walks like a model, she grants my wishes like a genie in a bottle. Cause I'm the wizard of love and I got the magic wand".
Men bristerna till trots tycker jag att det finns en poäng med dylika tester. Inte för att man ska skapa ny konst utifrån dem, utan för att de kan ge en inblick i den konst som redan har skapats. För oavsett hur fri vi vill att konsten ska vara så verkar den inom en samtid där vissa strukturer trots allt är rådande. Strukturer som kan skina igenom när man applicerar en sådan här mall. Som att musikerscenen är oerhört mansdominerad, att manliga musikproducenter vida överstiger de kvinnliga i antal och att de genom sina nätverk också hjälper till att lyfta upp än fler manliga musiker. Jag tänker inte yrka på att införa krav på genuscertifiering av musik men det skadar inte att då och då se över vad det vi hör och ser reproducerar för typ av skildringar. Och om du nu känner för några riktigt feta och helt klart Bechdelgodkända låtar så ratta in hetaste powerparet Silvana Imam och Beatrice Eli.