Det kan vara pirrigt att se en av sina favoritfilmer bli till en scenisk version. Oftast blir det en besvikelse. Men Ronny Danielssons uppsättning av "Billy Elliot" överträffar det mesta i musikalgenren, åtminstone för en dansfantast som undertecknad.
Berättelsen om pojken Billy Elliot, som visar sig ha en alldeles särskild begåvning, skildrad mot en fond av Margaret Thatchers och gruvarbetarstrejkens England på 1980-talet är ömsint tecknad. Den är också i hög grad levande trots att berättelsens omständigheter är historiska i dag.
Det finns fortfarande många barn som söker sitt sanna jag, vill odla en särskild fallenhet trots att de inte passar in i föräldrarnas förväntningar. Är till exempel inte pojkar fortfarande en minoritet vid våra dansskolor?
Billys strejkande gruvarbetarpappa, spelad av Jakob Ekelund har svårt att förstå sin yngsta pojkes längtan, men älskar honom. Grabben ska ju boxas, tycker han. Mamma är död, men med på scenen i Elisabet Carlssons gestaltning. Billys storebror, görs av Robert Noack till hetsigt engagerad i gruvarbetarstrejken.Familjen rymmer också en dement mormor, spelad av Kajsa Reingart.
Sara Jangfelt ger sin roll som dansläraren i det lilla gruvarbetarsamhället pricksäkra undertoner av bitterhet och drömmar om ett annat liv.
Det bränner till i en scen där pappan blir strejkbrytare för att sonen ska kunna få busspengar till London och antagningsproven till dansskolan. Men det vänder med att det övriga gruvarbetargänget stöttar Billy och hans drömmar.
Föreställningen har givits för utsålda hus på Malmö Opera sedan februari förra året. Vid Stockholmspremiären av "Billy Elliot" på fredagskvällen fick vi förmånen att se två av de tre pojkar som alternerar i titelrollen. Båda fantastiska begåvningar både vad gäller dans, från stepp till klassisk balett och breakdance och musikalsång. Första aktens Jacob Hermansson (som blev sjuk) har mer expressiva uttryck i sitt ansikte, medan andra aktens David Fridholm är mer gracil i sin dans. Båda bär faktiskt föreställningen på sina unga axlar med en scenisk säkerhet många vuxna artister kan avundas dem.
Elton John har skrivit funktionell musikalmusik men den är lättflyktig, fäster inte i sinnet. Fast det är helt underbart med en levande orkester i föreställningen som då och då glimtar fram i fonden.
Men det är i Roine Söderlundhs koreografi berättelsen bokstavligen lyfter. Sköra dansdrömmar avtecknar sig mot en poliskår i kravallmundering och med stela dansrörelser, samt mot gruvarbetarkollektivet i smutsiga hjälmar. En fantasiscen där Billy och hans bästa kompis provar tjejkläder, blir till ett regnbågsfärgat överslag i transhow och paljetter, men det balanseras bra mot den slitna och aningen bombastiska proletärromantiken.
Vilken fullträff för Kulturhuset Stadsteatern!