I UKK:s stora sal görs nu plats för 400 stående Watainfans. Hur sikten blir för dem som sitter närmast bakom återstår att se.
Tidigare i höstas meddelade Uppsalabandet att 25-årsjubileet skulle firas på UKK. Fans över hela världen gick fullständigt bananas. Biljetterna försvann snabbare än en avlöning och en extra konsert sattes snabbt in.
Det betyder att Stora salen kommer att förvandlas till ett black metal-tempel på både alla helgons afton och dag. Om de distinkta ångorna av ruttet grisblod, eld, rök och tändvätska hinner vädras ut till söndagens spelning med Ane Brun återstår att se.
Mörkrets tillbedjare själva går noggrant till väga inför de två helkvällarna på UKK. Redan på måndagen var Watain och scenpersonal på plats för att påbörja det mäktiga scenbygget.
– Vi fyllde en hel lastbil med prylar. Under 25 år hinner man samla på sig en hel del, konstaterar Erik Danielsson.
Han överdriver verkligen inte. Att gå en sväng på och bakom scenen är inte det lättaste. Det gäller att inte snubbla över all scenografi inklusive benknotor, dödskallar, treuddar, fanor, rådjursklövar och flaskor med tändvätska. Dunkarna med grisblod ligger dock undanstuvade så länge.
Desto mer utrymme finns framför scenen. Stolarna på de nedersta bänkraderna håller nämligen på att skruvas bort för att ge plats åt 400 stående fans. Det har aldrig gjorts tidigare vid en konsert.
Erik Danielsson konstaterar nöjt att det var UKK som bjöd in Watain. Det hade han och de övriga bandmedlemmarna inte riktigt räknat med.
– Vad är det man säger: det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Oftast känns det som att arrangörer tänker: "Watain, nja" och skruvar på sig. Den här gången var det mer "yes, ett av världens största black metal-band kommer från Uppsala och firar 25 – vi bjuder in dem".
Den inledande trevaren från UKK:s producent Fredrik Granberg kom förra hösten. Erik Danielsson tände direkt på idén, medan resten av bandet var lite skeptiska först. Men efter ett löfte från UKK om att göra plats för 400 ölstinna och headbangande ståplatsfans längst fram var det tummen upp.
– Det här ger oss en chans att nå en publik som vanligtvis inte går på hårdrockskonserter. Kontrasten mellan vår show och det strama konserthuset blir perfekt. Den effekten skulle vi inte fått på en skitig rockklubb.
Watain spelade på UKK även 2008, då tioårsjubileet firades. Den konserten fick dock avbrytas eftersom brandlarmet drog igång.
Vad kan publiken vänta sig?
– Allt är faktiskt inte spikat ännu, mycket kommer att ge sig under dagarna när vi bygger scenen. Vi gillar att jobba på det sättet. Men det jag ser framför mig övergripande är en totalpresentation av Watains väsen. Rent musikaliskt blir det två konserter med dynamik, alltså inte bara helvetes-rens från start till mål.
Watains första kvartssekel har Erik Danielsson bra koll på. Bandet har byggt upp ett arkiv med dokumentation över det mesta som hänt under vart och ett av åren.
– Tittar man tillbaka är det två saker som slår en. Dels hur mycket vi hunnit göra, dels att de 25 åren varit ett enda pågående flöde av plattor, konserter och turnéer. Vi har aldrig tagit en paus. Till och med under pandemin var det hektiskt, vi bodde i princip i replokalen.
Blod, benknotor, kedjor och andra attiraljer hör till rekvisitan.
Skulle du säga att Watains musik ibland kommit i skymundan av ert extrema uttryck och fixering vid attiraljer, allt från blod och eld till treuddar?
– Nej, det tycker jag inte. Jag ser oss mer som ett konstnärskollektiv än ett renodlat rockband. Vi ägnar lika mycket tid åt det estetiska och grafiska som låtskrivandet. Det är ett arbetssätt som ger öppningar snarare än begränsningar. Att bara skriva låtar i 25 år är jag nog för kreativt rastlös för, ler Erik Danielsson.
Har vi i media varit för fixerade vid det som inte handlar om Watains musik?
– Nej, egentligen inte. Vi har ju bjudit in till det. Frågar man folk på gatan om det känner till oss så är det nog blod, eld och död som dyker upp först.
Watain består av Pelle Forsberg, gitarr, Hampus Eriksson, gitarr, Alvaro Lillo, bas, Erik Danielsson, sång, och Emil Forcas, trummor.
– Verkligen inte. Det är ju sedan gammalt den tid på året då slöjan mellan levande och döda är som tunnast. Vi ser oss som gränsöverskridare så den helgen passar perfekt. Och det finns ju fler gränser som är tunna just nu, som dem mellan höst och vinter, eller ljus och mörker.
Att valet av helg skulle handla om en provokation från Watains sida förnekar Erik Danielsson bestämt.
– Jag skulle tro att respekten för döden och de döda är större hos oss än bland många människor som promenerar där ute just nu, säger han och nickar mot fönstret som vetter mot Vaksalagatan.