Ur arkivet. Felix Carlsten, Mattis Malinen och Gustaf Simonsson i My heart is a metronome har spelat ihop sedan 2012. Bilden är från 2016.
Bandet bildades i Uppsala för tolv år sedan. Mattis och Felix kom från metalbakgrund medan Gustaf är skolad jazzmusiker. De förenades i en kärlek till brokig 90-talsmusik och skapade själva en melodiös indiepoprock influerad av Jeff Buckley, Nirvana och Mumford & Sons.
– Folk behöver bli medvetna om hur tråkiga de egentligen är. Alla försöker sticka ut men nu känner vi att vi är riktigt vanliga "average joe"-killar. Vi är den stabila ostskivan på kvällsmackan, säger basist Felix Carlsten, på telefon från en ledarskapsutbildning i Helsingfors.
Han är blygsam. Vi blickar tillbaka lite mer. My heart is a metronome spelade flitigt ute i studentlivet och korades till ”Sveriges bästa osignade band” i P3 år 2014. De spelade i Musikhjälpen, gjorde konserter i Storbritannien, hade hits som ”Diamonds” och ”Benevolence”, släppte en EP som heter ”Tierp” och har genom åren legat på flera olika skivbolag. En låt hamnade på soundtracket till den brittiska BAFTA-vinnande tv-serien ”Made in Chelsea”.
Varför tog det er tolv år att göra ett album?
– Vi har växt upp och lyssnat på album och alltid själva velat släppa album. I stället har vi jagat den här radiomodellen där låtar inte får vara längre än två och en halv minut. Till slut kände vi att vi dödar själen i vår musik. Vi är stolta över våra singlar och en del av dem har gått jättebra men när vårt skivbolag i början av pandemin ville att vi skulle släppa tio nya singlar så kände vi att nej, det är dags för ett album. Annars kan vi lägga ned.
My heart is a metronome på Katalin i Uppsala, år 2014.
De bytte från en underetikett på Sony till indiebolaget Raw Street Noise och började spela in.
– Vi vill inte skriva efter någon särskild modell för att det ska passa på radio. Det handlade om autenticitet. Vilka är vi? Vad är det vi står för? Musik är en konstform och till för människor att njuta utav. Men vi måste känna att vi trivs med den konsten vi skapar.
Har ni varit svåra att marknadsföra?
– Ju äldre vi har blivit desto tydligare har vi insett det. Ingen av oss har varit narkoman eller har ens skilda föräldrar. Vi har haft en så sjukt trygg tillvaro. Vi har pluggat på universitetet, alla har jobb. Det är ett klassiskt medelklassvenssonliv. Vi är tre vita medelålders män. Hur coolt är det, liksom?
Men nu omfamnar ni det?
– Ja, vi är väl ganska krassa och öppna med att det är så det är. Jag är beteendevetare och jobbar med ledarskapsutbildning. Gustav jobbar som byggingenjör. Mattis är socionom och jobbar som skolkurator. Jag går och funderar på ska jag göra en hårtransplantation eller inte. Gurra är tvåbarnsfarsa och har ont i huvudet på kontoret. Vi oroar oss över klimatet och polariseringen. Det är lätt att alltid försöka hitta det där nya coola men i grund och botten så är vi ju alla ganska lika.
Kvällens spelning på Katalin blir My heart is a metronomes första offentliga liveframträdande sedan januari 2020.
Här får vi lov att avrunda intervjun. Felix måste återgå till den där ledarskapsutbildningen i Helsingfors.
Men albumet då? Ja, just det. Det bjuder på mer av samma tankar och känslor.
– Albumet handlar om relationer och livet. Det är glädje, det är sorg, mycket nostalgi. Att titta tillbaka på tider som har varit och känna en rädsla inför framtiden. Och om viljan att ta sig ur det här hamsterhjulet. Och att bli äldre, vi börjar inse att vi är dödliga. Livet handlar även om gastroskopi och vikande hårlinjer, säger Felix Carlsten.