Jag minns en lördag i maj, när jag var runt 16. Jag kommer hem och slänger av mig väskan. Hallens svarta stengolv flödar av ljus. Doften av rengöringsmedel är påträngande underbar. Mina föräldrar lyssnar på Van Morrison och klangerna fyller varje kvadratmillimeter av huset. Musiken uppfyller mig och jag blir lugn.
Vi formas av musik vi hör tidigt, särskilt i åldern 15–25, enligt musikforskningen. Musiken sätter sig i kroppen och frammanar ett känslomässigt tillstånd, ofta så länge vi lever. Ta bara Elvis som växte upp med gospel och ständigt återkom till genren.
Jag har länge velat skriva om Van Morrison, för att jag älskar musiken men också för att jag tycker att han inte åtnjuter den renommé han förtjänar (och det är egentligen bra, man vill ha sina favoritartister för sig själv). Givetvis tror jag inte att jag ska ge honom upprättelse här, egentligen vill jag bara skriva om honom.
Morrison är kanske mest känd för “Astral Weeks” från 1968. Springsteen har sagt att det var som att komma i kontakt med “det gudomliga” när han hörde albumet. Och stråkarna är underbara (även om Van själv har sagt att de förstörde allt), liksom de impressionistiska texterna och virrvarret av influenser från jazz, folkmusik och klassisk musik.
Men “Astral Weeks” har också märkt Morrisons karriär, som musikskribenten Steven Hyden påpekar i The Ringer (28/11–2018). Efter 1973 började kritikerna överge honom. Trots att han skrivit så mycket bra sedan dess, som den hypnotiserande “No Guru, No Method, No Teacher” från 1986; som likt en mörk flod slingrar sig genom det undermedvetna. Låtar som “In the Garden” får det att fysiskt kännas som att gå in i Eden.
Van Morrison är inte heller den där karismatiska typen som Dylan, och med sin bastanta uppenbarelse och allt sämre hårväxt inte heller (let’s face it) lika fotogenisk. Dylan är också folkskygg, men har skapat en myt kring sig själv. Van Morrison däremot, han är bara udda.
Van Morrison ska även vara elak och småsint, vilket går stick i stäv med hans tungotalande sökande efter salighet. När jag såg honom i Sligo röt han till så fort någon spelade fel. Han baktalar andra och ska vara fylld av “self-pitying resentment” som Hyden skriver. Samtidigt känns det uppfriskande med en självömkande artist, istället för någon som försöker vara svår.
Hyden menar att Pink Floyd-frasen “The child is grown/The dream is gone” kan beskriva Morrisons musikskapande. En man som blivit en främling för sig själv och försöker komma i kontakt med något förlorat, som kanske aldrig fanns, och inom ramarna för en låt får tag i en skärva.
Nu ska jag inte psykoanalysera Van Morrison. Det kommer inte att sluta väl. Och jag struntar ärligt talat i hur han är som person, men jag tror att viss förståelse för människan kan ge nycklar till musiken. Han anses inte vara en lika stor litteratör som Dylan, Cohen, Mitchell eller Lamar, men storheten hos Van Morrison är hur han fångar stämningar bortom språket. Musikjournalisten Laura Barton formulerar det perfekt: “His songs seem to sit at the precise point where language falls apart”.
Psykoanalytikern Jacques Lacan menade att barnet kastreras när det träder in i språket. Vi kan aldrig fullt ge uttryck för det vi känner inuti. Det är något jag tänker att Van Morrison förstår och istället söker andra vägar. Kanske är det därför hans musik förflyttar oss, i alla fall mig, till platser utan ord.