Suranjana Ghosh är inte så intresserad av att diskutera genrer. För henne är allt musik, oavsett etikett.
På lördag 14 oktober visar SVT "Låt tablan tala" med fokus på Suranjana Ghoshs liv i musiken. I ett inslag följer tv-teamet med till Indien, bland annat vid en konsert med hennes svenska grupp Teental. Bandets repertoar bygger på mötet mellan traditionell indisk musik och västerländska toner.
– Vi fick ett mycket fint mottagande av publiken. För mig var det väldigt speciellt och lite nervöst, men det gick bra och vi blev ombedda att komma tillbaka, berättar Suranjana Ghosh.
Vi ses i hennes ombonade replokal i källaren till ett flerfamiljshus i Luthagen. Hon har tänt doftljus, golvet är täckt av mattor och väggarna fyllda av affischer, examensbevis och utmärkelser.
En hylla rymmer flera exemplar av hennes älskade instrument – tablan. Det är ett traditionellt slagverksinstrument som används flitigt i indisk musik, såväl klassisk som modern och religiös.
En indisk tabla består av två trummor, en större bastrumma och en mindre. Det är inte enbart ett rytminstrument, utan också ett musikinstrument på vilket tonhöjden kan regleras.
Saranjara Gosh började spela redan som liten flicka i sin hemby nära staden Siliguri i Västbengalen. Det varma mottagande hon numera får när hon återvänder till Indien står i kontrast till reaktionerna på 1970-talet.
– Allt var väldigt konservativt där jag växte upp. Saker och ting skulle vara som de alltid varit, och det passade sig inte för en flicka att spela tabla. Flickor skulle helst ägna sig åt dans eller sång.
Hennes föräldrar har alltid stöttat hennes livsval, trots omgivningens reaktioner. Pappan blev hennes förste lärare och började undervisa henne när hon var fyra år.
– Folk hånade min mamma och pappa för att de lät mig spela och vårt hus utsattes för stenkastning, berättar Suranjana Ghosh.
Suranjana Gosh har sin replokal i källaren till ett flerfamiljshus i Luthagen. Här kan hon tillbringa timmar med att öva.
Ingen kunde dock bortse från att flickan hade en exceptionell talang. Suranjana vann tävlingar i konkurrens med uteslutande pojkar och fick genom stipendier chansen att skaffa sig en högre musikalisk utbildning. På Calcuttas universitet tog hon en master med högsta betyg och blev en av ytterst få kvinnliga professionella tablaspelare.
På 80- och 90-talen ägnade sig Suranjana Ghosh mest åt den nordindiska klassiska musiken. Men under en resa till Sverige i början på 2000-talet fick hon upp ögonen för västerländsk musik och började att ägna sig åt musikalisk korsbefruktning.
Hon bosatte sig i Uppsala och inledde samarbeten med musiker från helt andra genrer, bland dem jazz-, blues-, folk- och kyrkomusiker som Max Schultz, Goran Kajfes, Lena Willemark, Ale Möller, Coste Apetrea och Andrew Canning.
– Det är inte ett så stort steg som det kanske verkar. Musik är musik helt enkelt, säger hon.
Suranjana Gosh är en av få professionella tablamusiker i världen. Hon vill gärna att tablan också ses som ett soloinstrument.
Inte heller är hon särskilt förtjust i att framställas som en feministisk pionjär. Att hon som kvinna valde att viga sitt liv åt ett traditionellt manligt instrument gör hon ingen stor affär av.
– Nej, vi som spelar tabla är alla musiker i grund och botten, kön har ingen betydelse. Att det skulle vara ett manligt instrument är en konstruktion.
Förutom att uppträda på konserter och festivaler eller medverka vid skivinspelningar ägnar Suranjana Ghosh en hel tid åt att undervisa på folkhögskolor och musikhögskolorna i Stockholm och Göteborg.
Hennes liv kretsar tveklöst kring tablan och det går inte en dag utan att hon övar.
– Min värsta mardröm är att något händer som gör att jag inte längre kan spela.