En äldre generation kompositörer och tonsättare i Uppsala har gått bort: bl a Ingmar Milveden, Åke Edlund, Åke Erikson, Håkan Larsson, Elisabet Hermodsson. Men en ny generation är i sin mest aktiva fas; Andreas Zhibaj tillhör den.
Han har just tagit sin masterexamen vid Kungliga Musikhögskolan, KMH, i Stockholm. Det är hans examensarbete där, violakonserten ”Ithaka”, som SR P2 skickade till Palermo i en inspelning med Radiosymfonikerna.
Nu ska hans konsert spelas i 29 nationella radiokanaler världen över, en stor framgång för en ung kompositör.
– Jag var inte ens tillfrågad. Och konserten är ju inte skriven för att tävla, men gjorde det ändå. Jag känner mig hedrad för att jag har fått representera Sverige i ett internationellt sammanhang, säger Andreas Zhibaj.
Hans svenska medborgarskap har bara några år på nacken. 2009 flyttade han till Sverige från Grekland, nygift med Anna Lundström, violinist från Uppsala, som han träffat i Atens symfoniorkester.
I dag har familjen tre barn och både Andreas och Anna försörjer sig som musiker.
Det är inte alltid särskilt lukrativt och drivkraften är också något annat: livsfrågorna och sökandet - inte efter svar, utan just efter olika sätt att fråga, reflektera, sträcka sig mot framtiden.
Hur man nu gör det med musik?
– Musiken är ett språk som vi människor har gemensamt oavsett etnicitet, ålder och kön. Traditionerna är olika runt om i världen, men det finns ändå grundläggande beståndsdelar i musiken som alla kan ta till sig: rytm, klanger, melodislingor, säger Andreas Zhibaj.
Grunden han står på är musikhistorien och traditionen, främst den så kallat klassiska musiken.
– Fast jag relaterar mer till det som händer omkring oss i dag än till 450 år gammal musik av Monteverdi, säger han.
.– Men jag vill ändå bevara och utveckla konstmusikens tradition. Om man inte utvecklar den, riskerar den att hamna på museum. Den måste vara i kontakt med det liv vi lever i dag!
Han är orolig för konstmusikens framtid. En del av oron orsakas av det minskade utrymmet för musikämnet i skolorna.
– Men det eller inte bara musiken utan alla de estetiska ämnena.
Den okunskap som blir följden, säger han, kan minska elevernas förmåga till kritiskt tänkande.
– Den tidiga konstmusiken ville skapa ordning i kaos. Romantiken handlade om känslan för naturen och människans roll i världen. I dag kan konstmusiken utgå från stjärnorna, universum och parallella universa, om frågan om varför vi är här. Och den går mot det förväntade trygga. Det är krävande att spela modern konstmusik, men också att förstå den, säger Andreas Zhibaj.
-För mig handlar musiken inte om att sälja en behaglig dröm, utan om att kommunicera och uppmuntra ett sökande. Att få inte bara kroppen utan också själen att vibrera.
När Andreas Zhibaj står inför att skriva ett nytt verk, är det till att börja med promenader som gäller.
– Jag är så beroende av naturen. Går i skogen och försöker visualisera vad jag vill spirituellt med det nya stycket och hur det så småningom ska se ut.
Sedan kommer en period, säger han, när han inte är helt populär hemma:
– Då sprider jag papper med anteckningar och noter överalt. Jag sitter vid pianot och spelar och sjunger, letar klanger på allt som kan klinga i köket.
Detta mitt i vardagen med musicerande hustru och tre små barn.
Till slut tar det långsamma och mödosamma arbetet med notpapper och dator vid. Och det kan ta lång tid att få ett musikstycke för symfoniorkester klart.
–Just nu har jag en beställning på åtta minuter musik, som nog kan ta ett år att göra. Ithaka tog i stort sett två år; violinkonserten är 23 minuter lång.
–Musiken börjar där andra språk slutar. Där filosofins och vetenskapens gränser möts. Där bjuder den på själslig stimulans och på de stora frågorna. Men svaren måste var och en finna, liksom hoppet, säger Andreas Zhibaj.