– Vi spelade på Regina-teatern i Uppsala och häpnade över hur många som var där och som var intresserade av oss och våra instrument. Och första gången vi badade bastu i Sverige var en uppenbarelse, säger George Hinchliffe.
The Ukulele Orchestra of Great Britain bildades i mitten av 1980-talet och gjorde sin första spelning på den lilla puben The Roebuck i London. En hyfsat stor publik dök upp och fick uppleva ett band som letade sitt uttryck och delvis hittade det när tekniken strulade.
– I och med att det blev långa pauser mellan låtarna var vi tvungna att underhålla publiken med långt mellansnack och det har vi fortsatt med sedan dess.
Grundtanken var att hitta ett instrument och en sättning som fungerade som en motreaktion mot den konven-tionella musikindustrin. Medlemmarna hade spelat i olika konstellationer tidigare och dåliga erfarenheter av branschen fick dem att vilja slå sig loss från skiv-bolagen och göra sin egen grej. I början var inga skivbolag intresserade, men allt eftersom bandet blev mer och mer omtalat och sålde ut större och större konsertlokaler började fler höra av sig. Men The Ukulele Orchestra of Great Britain har stått emot frestelsen och fortsatt göra allt själva.
– Vi brukade skämta om att vi skulle spela i Royal Albert Hall och att publiken skulle vara så liten att den satt på scenen på åtta stolar istället för vi själva. Nu har vi spelat där två gånger och alla 7 000 platserna har varit slutsålda.
Slutsålt har det varit i Opera-huset i Sydney och i Carnegie Hall i New York också. Men Uppsala är inte bara en stad orkestern återkommer till utan det har blivit en favoritplats också.
– Uppsala har blivit som en andlig hemstad för oss. Vi har vänner och favoritbarer där nu. Sedan är Upplandsmuseet intressant. Nyckelharpa är mitt favoritinstrument av instrumenten jag aldrig kommer att spela, säger George Hinchliffe.
Trodde ni att bandet fortfarande skulle existera 30 år senare när ni gjorde er första konsert?
– Vi hade ingen plan egentligen. När vi startade existerade inte ens begreppet ukulelorkester, det lät som ett skämt, men nu är det rätt vanligt. Då brydde vi oss inte, men nu känns det ganska häftigt att ha varit med om att förändra världen en liten bit.