– Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet, påstod radiokuratorn Farbror Barbro (spelad av en ung Johan Rheborg) i 90-talsklassikern Nile City.
Riktigt lika kategoriskt uttrycker sig inte Hans Surte Norin. För honom är ljud inte enbart en extrem materialsport. Det handlar också om hur ljudpersonalen hanterar utrustningen i exempelvis ett konserthus.
– Det gäller att förstå vad man ska ha alla finesser till. Annars är det lätt att gå vilse bland de nästan oändliga möjligheter som erbjuds, säger Hans Surte Norin.
För honom finns det i grunden två vägar att gå, beroende på vilken sorts produktion det rör sig om. Antingen gör man så lite som möjligt med musiken och nöjer sig med att förstärka den till lämplig ljudnivå. Eller så låter man ljuddesignen bli en medskapande kraft som i hög grad påverkar slutresultatet. Det råder ingen tvekan om vilket arbetssätt som Hans Surte Norin tycker är roligast.
Strax före årsskiftet fick "Surte" veta att han utsetts till 2019 års mottagare av utmärkelsen "Årets kulturbärare". I början på februari tar han emot priset i samband med en konsert på UKK.
– Det är jättekul med ett pris som går till någon som inte står på scenen. Reaktionerna från folk i musikbranschen har varit väldigt positiva. Sådant värmer förstås, säger "Surte".
Han tycker att ljudpersonalens status har höjts på senare år. Numera är det vanligt att musiker och artister blickar upp mot mixerbordet och tack för bra ljud – och ljus – efter en konsert.
– Medvetenheten om vad bra ljuddesign betyder har ökat. Det känns som om ljudet tillåts ta större plats i produktionerna numera, säger han.
Eftersom han i decennier fixat ljudet på ett oräkneligt antal föreställningar och konserter, ser han priset främst som en utmärkelse för lång och trogen tjänst men också förstås som ett erkännande för sina ljudidéer.
– Jag tror inte att jag enbart får priset för mitt jobb här på UKK som teknisk chef. Visst jobbar jag mycket med ljudproduktion här också, men som chef kan man ju inte lägga sig i allt. Vi har mycket kompetent personal här i huset, säger han.
Hans Surte Norin tror att det snarare är hans insatser utanför UKK som gjort honom till Årets Kulturbärare. Som produktionerna på Västanå teater i Värmland, det mångåriga samarbetet med Ale Möller och inte minst projekten med gode vännen Hans Ek, dirigent och arrangör. Då har det handlat om stora och hyllade orkesterproduktioner med artister som Ane Brun och Anna Ternheim. E.S.T. Symphony, som byggde på Esbjörn Svensson Trios musik, hör också dit. Liksom den ännu turnerande konserten som utgår från David Bowies Berlintrilogi med manskör, klassisk orkester och sångsolister.
– Där handlar det om att sammanföra olika musikaliska världar och uttryckssätt. Lyssnaren ska färdas sömlöst mellan olika rum. Det ställer förstås krav på ljuddesignen, säger "Surte".
Själv saknar han formell utbildning och beskriver sig som självlärd. Det började under ungdomsåren i Söderhamn med ett oplanerat inhopp som ljudtekniker på en konsert. Sedan har det bara fortsatt. Till Uppsala konsert & kongress kom Hans Surte Norin redan ett par år innan huset stod färdigbyggt. Då kom han närmast från posten som chef för Gävles konserthus.
– Jag kände ett sug efter att komma närmare musiken igen. Det är ett beslut jag inte ångrat.