Staden som kärleksbombas av musikartisterna

När artisterna sjunger om sin hemstad är det ofta rena hyllningar. I dag inleds vår serie ”Uppsala i kulturen”. Lena Köster skriver om staden i fem olika genrer. Först ut är musiken.

Gunnar Wennerberg i porträttet. Framför står Akademiska kammarkörens dirigent.

Gunnar Wennerberg i porträttet. Framför står Akademiska kammarkörens dirigent.

Foto: Jörgen Hagelqvist

Musik2017-07-02 12:00

"Det var 17 år / 17 år i staden där jag växte upp och så / märker du hur fort det går? / och jag var 17 år ville inte va den / som blev kvar."

Flerfaldigt prisbelönta artisten Veronica Maggio föddes 1981 i Uppsala. Hon är en av de artister som sjungit om Uppsala, i en i övrigt lite mansdominerad skara.

Maggio gick i Uppsala musikklasser och levde också under sin gymnasietid här. Låten "17 år" handlar om just tonårstiden i hemstaden. Efter gymnasiet begav hon sig ut i världen och levde på andra ställen.

Något som skalden, politikern och ämbetsmannen Gunnar Wennerberg (1817-1901) antagligen hade tyckt var helt onödigt. Han skrädde inte orden i sången ”Uppsala är bäst”. Varför bo någon annanstans?

”Är inte Uppsala märkvärdigt bra, bättre än alla andra städer här i Norden?”

Det är lätt att tycka att Gunnar Wennerberg skrev den ultimata sångcykeln om Uppsala med ”Gluntarne”, sångerna om studenternas nöjen och vedermödor. I Gluntarna finns förstås beskrivningen av supande sexlängtande studenter som somnar på lektionerna; där finns vänskapen mellan Glunten och Magistern; där finns också bitvisa beskrivningar av kvarter i Uppsala och nejderna omkring.

”Magistern: …Är inte Uppsala märkvärdigt bra, bättre än alla andra städer här i Norden? Jag vågar till och med påstå — jaha! bättre än någon annan fläck på hela jorden?

Glunten: Du talar som en häst, Uppsala är bäst, bäst utav allt, som finns på denna sidan solen; och maken till den sta’n, finns ej, ta’ mig fan”.

Men alla människor var inte manliga studenter på den tiden. Där fanns stora klyftor mellan fattiga och rika, oskolade och akademiker, kvinnor och män. Merparten av Uppsalaborna kunde inte känna igen sig i sångerna. Och fick inte alls höra dem.

Alla hör inte till den akademiska delen av staden i dag heller. Och en klyftor mellan till exempel akademiker och andra eller infödda svenskar och invandrare är tydliga i dag.

Den bild rapbandet Labyrint ger av ungdomens Uppsala på 2000-talet är en helt annan med bland annat drogförsäljning och poliskontakter.

I ”Välkommen hem” är visserligen Gottsunda i centrum, men andra stadsdelar nämns också: ”Välkommen till Uppsala / Välkommen hem / Flogsta / Stenhagen / Hela vägen till Luthagen…”

Välkommen hem till ett Uppsala som inte heller är allas, men finns här ändå.

”Från Gottsunda till Årsta, häng med. / Studenter, vågar inte hämta i vår centa. / Så jag tar min bag till Sernandersväg. / De står och väntar. / Och allt försvinner / 16 höghus ska mättas.”

Där det wennerbergska studentsupandet närmast beskrevs som pittoreskt, känns labyrinternas hintar till drogmissbruk i socioekonomiska mindre gynnade grupper bara tragiskt. Även om vänskaper och sammanhållning skildras både då och nu.

En person så att säga mitt emellan Wennerberg och Labyrint både vad tid och verk beträffar är Owe Thörnquist, kupletternas och visrockens nestor. Hyllningarna till varmkorvgubben på Fyris torg, servitrisen Dagny, Gun från Dragarbrunn och Svartbäckens rödaste ros är välbekanta och trallas också av människor som aldrig satt sin fot i Uppsala. Och turister kan hittas sökande efter den där planterade kaktusen i Engelska parken.

Thörnquist skaldade och sjöng ”Vi dansar rumba i Engelska Parken, / vi har planterat en kaktus på marken. / En liten palm från en blomsteraffär / den ställer vi där i Engelska Parken. / Vi köper fem eller sex astrakaner / och målar om dom till gula bananer / och dekorerar för tre fyra kronor /

med äkta meloner / i Engelska Parken.”

Och så var det Gun, tjejen som snubblade på brödet och hade vindslägenhet:

”Hon hette Gun (jaja) från Dragarbrunn (jaja) / Hon föll på tvär’n (jaja) i mjölkaffär’n (jaja)…”

Och på det berättelsen om hur hon får hjälp hem och bjuder sin räddare i nöden på en puss och kanske mer.

Det är ett förhållandevis snällt och vänligt Uppsala med ett glatt festande och en munter kärlekskrankhet Thörnquist bjuder på.

Ofta tungvrickande och med stor humor, alltid lätt att sjunga med i.

En annan låtskrivare, som besjunger sitt Uppsala i dag, är Pelle Lundblad med bandet Steam Mill County Band, PL&SMCB grundat 2012.

Kärleken till Uppsala är rak och starkt även utan sprit och knark. ”Mitt hjärta brinner för dig / dina kyrkor ditt slott / dina hus dina torg / och din Fyriså” sjunger han i Min stad. I Himlens bränder berättar han: ”Vi går upp till slottet och ser ut över sta´n / mot öster och väster norr och söder / ser domens spiror höjdarna i sta´n / se hur dom leker i en himmel som glöder”.

Och han hintar till Owe Thörnquist:

”Vi tar några steg i engelska parken / och dansar en rumba runt en kaktus på marken / kan du förstå hur stor han är / Thörnqwist´s toner rullar ännu”.

Senaste tillskottet i floran av musik med Uppsala i centrum är artisten Robin Barulho som i början av sommaren uppmärksammades för sin låt ”Uppsala”. En mycket lokalpatriotisk hyllning med referenser till Fyrisån, Domkyrkan och Sirius och med refrängens: ”Hjärtat alltid har Uppsala alltid kvar.”

Vem mer skriver låtar om Uppsala just nu? Rap, visor, blues..

Pågår arbete med ny konstmusik som explicit handlar om Uppsala, inte bara komponeras här? Kanske vet någon av er läsare? Mejla kultur@unt.se och berätta.

Uppsala i kulturen

Del 1: Musik

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!