Konsert
New Tide Orquesta
Missionskyrkan, Uppsala
Fredag
Konstellationen New Tide Orquesta är ett unikum med sin blandning av nuevo tango, olika slags minimalismer, jazz och kryddat av lite klassicism. Musiken är som om Astor Piazzolla, Michael Nyman och Johann Sebastian Bach hade mötts idag och skrivit musik ihop. Som bäst är det obarmhärtigt suggestivt, smärtsamt vackert och spännande. Som sämst kan det någon gång bli lite väl upprepande.
Men det sista är en randanmärkning på vad som är en av min absoluta favoritgrupper. Spelningen som arrangerades av Uppsala Fria Teater i samarbete med Missionskyrkan var ett egentligen ett ”missöde”. Gruppen skulle ha spelat på ett annat ställe men det blev inställt. Vilken tur för oss som var på konserten, lite otur kanske, med en längre framförhållning kanske en än större publik hitta dit. Men de som inte var där får skylla sig själva, det är inte direkt strösslat med konserter i Uppsala av kvintetten.
Nu har det dessutom varit färre konserter som helhet än på länge. Fredagens konsert var bara den andra på över ett år, den första skedde dagen innan. Gruppen har varit upptagen med att göra musik till en dansföreställning i New York. Ett par stycken därifrån spelades också nu, utan dans då förstås. Men skuggorna på väggen som formades av strålkastarna från bilarna genom fönstren mot korsningen Dragarbrunnsgatan och S:t Olofsgatan gav en illusion av dem. Missionskyrkan har en bra lokal för den här musiken, även om bänkarna är i hårdaste laget.
Konserten inleddes med att violinisten Livet Nord på sitt femsträngade instrument spelade in några korta fraser som sedan upprepades elektroniskt i bakgrunden. Hon spelade med och mot dem vartefter de övriga bandmedlemmarna stämde in i ”Opening”. Sättningen med violin, piano, kontrabas, cello och förstås bandoneon gör att ljudbilden blir speciell och uppmanande.
Bandoneonisten Per Störby Jutbring är den som skriver musiken men i framförandet är han en av fem kuggar. Det är en sällsynt kollektiv musik på det viset, alla behövs och utgör en omistlig del av helheten. Thomas Gustavssons piano, Josef Kallerdahls bas och Johanna Dahls cello är ett starkt fundament för musiken.
Okej, det ska erkännas att jag fortfarande är mest förtjust i den musik de skapade under namnet New Tango Orquesta, även om jag förstår att det blev lite instängt i den formeln. Och de spelar ju flera av de bästa låtarna därifrån, som fantastiska ”Vesper” och ”The Swan Crash Concert”. Den mer minimalistiskt orienterade musiken växer med tiden den också. Albumet ”Spirits: Nursery Rhymes” ligger ofta på skivtallriken. Eller i lurarna, det finns många små kluriga finesser i den.
Konserten varade ”bara” drygt en och halv timme men det är nog ungefär så länge man kan ta in den intensiva musiken. Publiken verkade nöjd och svarade med stående applåder. Jag instämde. En konsert med New Tide Orchestra är lika mycket en händelse som bara en musikupplevelse.
Det är bara att hoppas att den amerikanska dansföreställningen kan komma till Sverige också.