Owe Thörnqvist gjorde i mars 2019 det som av allt att döma blev hans avskedskonsert i Uppsala. Platsen var UKK:s stora scen.
Lagom till 75-årsdagen utkom Owe Thörnqvists retrospektiva bok "En gycklares visor" med fokus på låtskatten. Nästan 20 år senare befinner han sig i ljudboksförlaget Storytels studio för att både läsa och sjunga in en mer omfångsrik självbiografi.
Slutresultat av studiosessionerna är långt ifrån hugget i sten, enligt Therese Lindström på Storytels pr-avdelning. I Owe Thörnqvists arbetsmetod finns ett visst utrymme för infall och improvisationer.
– Projektet inleddes för flera år sedan. Pandemin har gjort att det tagit sin tid, men 10 mars ska "Boogieman. Livet och låtarna" finnas tillgänglig hos oss, säger Therese Lindström.
Huruvida manuset ska utges som tryckt bok är inte bestämt, men mycket talar för att så kommer att ske längre fram.
– Materialet verkar svälla ut åt alla håll och kanter både i prosa och på versfötter. Kompletterat med ett rikligt bildmaterial kan det nog bli en präktigt tjock, inpärmad lunta, skriver Owe Thörnqvist i ett mejl till UNT.
Just det, e-post. Intervjun inleddes visserligen på telefon men slutfördes via mejl eftersom artisten en bit in i samtalet slogs av två saker:
– Att svara skriftligt ger mig en chans att fundera över frågorna och kanske knorra till svaren en smula. Dessutom händer det ganska ofta att jag inte känner igen mitt sätt att snacka i tidningsintervjuer.
Nåväl, i boken tar han oss med till barndomen i 1930- och 40-talets Uppsala. Eller som han själv uttrycker det – "den kåkstad som då fanns norr om Ringgatan". Han berättar också om somrarna hos farmor och farfar i Åbytorp, en by inte så långt ifrån Österbybruk.
Owe Thörnqvist testar den sjungande soptunnan på Fyristorg i samband med firandet av 90-årsdagen i mars 2019. Hans fru Berit Gullberg-Törnqvist håller koll på honom.
Du har ju inte varit Uppsalabo på väldigt länge. Varför tror du att du ändå förknippas så starkt med staden?
– Det känns närmast som en retorisk fråga. Stora delar av min visrepertoar är ju grundad på starka upplevelser jag hade som barn och ung i Uppsala. Senare har jag ju också blivit uppmärksammad genom exempelvis föreställningen "Svartbäckens ros" som blev en långkörare på stadsteatern. Och Upplandsmuseets utställning om mig i början på 2000-talet blev ju också uppskattad.
Du bor i Farsta sedan många år. Blir det några Uppsalabesök numera?
– Inte så ofta. Som varande medlem i den anrika sammanslutningen ”Hedersupplänningar” är man dock årligen kallad till gästabud på Uppsala slott på inbjudan av sittande landshövding. Jag har ganska tät kontakt med mina gamla klasskamrater från Katedralskolan och universitetet per telefon, vilket livar upp. Och så har jag min yngre syster Claire kvar i stan.
Owe Thörnqvist tar sig en svängom i Engelska parken, med största sannolikhet rumba.
Det rivs och byggs nytt. Känner du igen dig?
– Stadskärnan med de gamla gränderna och K-märkta fasaderna runt Fyristorg samt en del av de platser jag besjungit finns ju kvar och får hoppeligen vara ifred för grävskopornas härjningar.
Var konserten på UKK i samband med 90-årsdagen din sista i Uppsala?
– Ytterligare konsertverksamhet är inte planerad. Dock droppar frekvent in förfrågningar varje månad.
Du fyller snart 94 och förefaller vara i god form. Hemligheten?
– Morgongymnastik till sängs, en sagolik hälsofrukost med rödbetsjuice och en fantastisk fullkornsgröt med blåbär, sedan promenad med hustru Berit längs Drevvikens parkettlagda stränder. Samt 30 minuters motionscykel, gärna under betittning av någon kampsport på tv. Typ boxarfenomen som Sugar Ray Robinson och Muhammad Ali.
Owe Thörnqvist framför Scalateatern i Stockholm, där Uppsala stadsteatersföreställning "Svartbäckens ros" spelades runt millennieskiftet.