Konsert

Edsbergs kammarorkester under ledning av Mats Zetterqvist

Missionskyrkan, måndag 

I måndags var det dags för Kammarmusikföreningen att börja sitt nya verksamhetsår. Det har blivit en tradition att till denna första konsert bjuda in Edsbergs kammarorkester, dvs den del av Kungl Musikhögskolan som utbildas på Edsbergs slott i Sollentuna. Det är morgondagens stjärnor som man tar emot och som här får visa upp sig för publik. Det är svårt att tänka sig att de är elever som ännu inte har tagit sin examen – de är så tekniskt skickliga att man gott skulle kunna ta dem för färdiga tutti-musiker. Men man måste komma ihåg att de leds av en förnämlig musiker och pedagog, professorn vid Edsberg Mats Zetterqvist. 

Kvällens lättlyssnade program bestod av fyra serenader, mer och mindre kända. Zetterqvist gav musikstyckena ny fräschör och tog fram dynamiken i dem, till exempel genom att dröja ett ögonblick inför en insats och strax efteråt balansera detta med en aggressiv attack i en annan. Han dämpade stundtals även första violinstämman en aning så att övriga stämmor hördes litet tydligare.

Det första stycket var en av musikhistoriens mest kända och älskade serenader, Mozarts "Eine kleine Nachtmusik". Genom sådana små accenter som jag just nämnt gav Zetterqvist tydlig relief åt musik som ibland kan spelas rätt jämntjockt. Det var härligt gung i menuetten och sprudlande glädje i det avslutande rondot.

Othmar Schoeck var schweizare och ganska obekant hos oss. Framför allt i det tyskspråkiga Europa är han dock omtyckt och mest känd som tonsättare av dikter, " lieder". Kvällens orkesterverk "Sommarnatt" beskrivs väl av undertiteln "pastoralt intermezzo" - ett impressionistiskt stycke som varmt och vänligt skildrar nattligt skördearbete, med många naturljud inlagda.

Även Hugo Wolf är mest bekant som kompositör av lieder men "Italiensk serenad" skrev han för stråkorkester. Det är ett muntert musikstycke som i rytmisk 3/8-delstakt berättar en historia om en serenad som inte går helt enligt planen. Det glada italienska lynnet får ändå slutet att bli gott.

Till sist Josef Suks  "Serenad" op 6, även den en glad och lättsam komposition. Efter ett andante som spelades mjukt och fint ställdes den dansant sviktande andrasatsen med beteckningen "allegro grazioso" i effektiv kontrast mot den smäktande tredje. Ett avslutande energisk dialog mellan orkesterns stämmor lyfte publikens livsandar ordentligt.